fantasynordarna

Solen sken så att Redrin knappt såg handen framför sig. Han gick och ställde sig i skuggan bakom masten. Den var enorm, precis som allt annat på det här skeppet. Så här stora skepp fanns inte i Kinith-Unur, det skulle inte kunna ta sig fram mellan dom trånga sunden, och om det lyckades skulle det förmodligen krossas mot Spjutkustens många vassa klippor, därav namnet. Att ett skepp skulle ha två master var ju rent löjligt, men här ute på öppna havet verkade det nödvändigt för att fånga vinden. Redrin var van seglare, men visste ändå inte vad hälften av alla segel hette. Han visste inte heller varför fartyget hade döpts till ett så fånigt namn som "Pekfingret" Han kunde fortfarande inte gissa fortfarande inte vart de var på väg. han visste bara vad Edward hade berättat för honom. Om hur de skulle hjälpa en stor man att skapa fred i världen, och att han absolut inte fick avslöja sin existens för någon de kallade den Violetta Kvinnan, som sades vara en demon som ville förgöra världen. Lyckligtvis satt hon tydligen i ändlös sorg, med en hemsk kvinna vid namn Opal, på ett berg söder om Dimmarkerna, och vågade inte lämna berget, inte ens gå ner till foten. Han hade hört att Edward hade valt honom att hjälpa till eftersom de sade att hans fars blod flödade i honom, och att han nu skulle bli en hjälte, precis som Adrin. Själv kände han att detta var början på ett äventyr, som förhoppningsvis skulle sluta med att Redrin ledde Poeten, som den mäktige mannen kallades, till kärnan av mörkret, långt söderut, nästan över kanten av världen, och att han skulle hyllas som hjälte för att han räddat mänskligheten från den Violetta Kvinnan, som han förstås skulle döda, för att Poeten skulle kunna väva den trollformel som var nödvändig för att få fred i världen. Men det orkade han inte tänka på nu. Han var ute på det största hav han någonsin sett, på den största båt han någonsin seglat. Han hade hört att de här vattnen var farliga, men det var nog bara vad skrock. De enda monster de hade stött på hittills var några fiskmåsliknande varelser med fyra fjällbelagda vingar och krökta näbbar som hade försökt riva i seglet och i håret på besättningen, vilket dock inte lyckades, eftersom de snart låg döda på däck med pilar och kastknivar genom vingarna. Sjömännen hade bara slängt asen överbord och bett någon sysslolös stackare i närheten att skrubba bort blodet från däcket. Redrin hade däremot hört att det fanns större monster längre söderut och österut. Ormar längre än tio slagskepp på rad och med ett huvud så stort och hemskt att det kunde slå sönder skrovet på även det största pansarskepp, bläckfiskar som drog ner skepp så djupt ner under vattnet att inte ens bottenfolket kunde nå passagerarna, även om det förmodligen var bäst så, och pirayor som skickade iväg projektiler genom svaljet med en sådan kraft att den skulle kunna förvandla tio slagskepp till stickor. Dessa bekämbades med harpuner och kanoner, men det sades att inte ens det kunde skada det värsta sjöodjuret av dem alla. Rykten sade att djupt nere i sprickor i havsbottnen, som gick så djupt att man skulle kunna sjunka igenom bottnen och ut genom den undre kanten på världen, vilade en väktare av havet, som ingen någonsin hade sett, och som ingen heller borde se. Redrin undrade om han någonsin skulle få se något av de där vidundrena, även om han knappast trodde på legenden om havets väktare. Redrin bestämde sig för att utforska båten, eftersom han tydligen inte fick hjälpa till att segla.

I ett litet rum bredvid den stora matsalen på båten fanns det mängder med bokhyllor. Redrin kunde inte se en enda vägg, så belamrat med böcker var det, och var det inte inbundet papper i tjocka läderpärmar, så var det rullar, mappar, lådor med pappersbuntar, brev, inramade diplom och certifikat, och på ett litet bord längst in såg han någonting som intresserade honom mer än allt annat. Kartor. Mängder av kartor. Det var sjökort, stadskartor, planlösningar, ritningar, tunnelsystem, krigsföringskartor och vägkartor. Det var kartor som föreställde hur det Äldre Riket såg ut innan den Violetta Floden, det var kartor som visade platser som inte ens existerade i denna värld. Redrin undrade först varför de som ägde båten förvarade så mycket information på sitt skepp, och inte hemma. Han undrade om hans de så småningom skulle leda honom till sitt slott, som han hade hört så mycket om, men han visste inte var det fanns. Tänk om de där hade ett kartrum, större än hans hus, med tusentals kartor, bilder och skrifter som täckte väggarna likt murgröna över en uråldrig ruin. Han väcktes ur sina drömmar när han såg bordsskivan under alla kartor, som inte var enbart en träskiva, utan övertäckt med en enorm världskarta, som Redrin trodde sträckte sig från all världens hörn, även om det dock fanns outforskade områden, helt vita, eller snarande gulnande blekt som gamla papper brukade vara, där det kunde finnas precis vad som helst, och som vem som helst skulle kunna fylla i och delge nya kunskaper med sin befolkning, bara den utforskaren var modig nog, och dessutom klarade hela färden till kanten av det utforskade. Och tillbaka. Han såg spjutkusten norrut, han såg kratern mitt i det Äldre Riket, han såg Mellanberg, det Nya Riket, han såg Dimmarkerna, han såg södern, där det sades att monster bodde, så enorma att de kunde krossa en hel stad. Han såg en stor kontinent i väster som han inte ens visste fanns, och på kontinentens allra östraste udde såg han staden Lucina. Måste vara en hamnstad, tänkte han och blickade österut. Han såg ett stor öde land med berg och slätter där det stod "Dödsdömt", men det stod någonting annat under. Någon hade målat över det förra namnet. Redrin skrapade bort lite färg, såg på kartan så att ljuset föll in genom fönstret. Tcar. Vilka det än var som ägde den här båten, verkade de känna till någonting som fick dem att inte gilla Tchar, att försöka utplåna det. Det fanns säkert fruktansvärda bestar där som tänkte anfalla Teha. Redrin hade inte ens vetat att Tchar fortfarande existerade. Tänk om han själv skulle få uppleva när Tchar föll. När han tittade närmare såg han att det fanns flera platser märkta med texten "Dödsdömt". När han läste namnet bakom såg han att det var flera platser som sades befolkas av andra folkslag och varelser, som han antingen trodde bara var sagor, eller endast sett eller hört talas om ett fåtal gånger. Det var underligt, men Redrin orkade inte fundera över det nu, utan ville se mer av båten. Han såg den stora matsalen, men därifrån blev han snabbt utskickad, för där pågick ett viktigt möte. Bredvid låg kabyssen. Där inne doftade det gott av kryddor, potatis, bröd och massor med fisk, tillagad på alla tänkbara sätt. Stekt fisk, rökt fisk, saltad fisk, gravad fisk, rå fisk, kokad fisk och grillad fisk. Där fanns alla möjliga sorters fiskar. Det var trångt därinne, men Redrin tyckte att det såg rikitgt trevligt ut. Han gick ut igen, och ner för ännu en trappa. Han hade kommit ner till kanonrummet. Plötsligt luktade det inte mat, utan svartkrut. Mot väggarna stod kanoner i långa rader med öppningarna i små gluggar som vette ut mot havet. Alla kanoner var dock inte dugliga, några stod bredvid, med män runt sig som försökte se efter om det gick att reparera utan att ta kanonerna till smedjan. Överallt intill väggarna och i hörnen stod travar med tunnor och kulor, golvet knakande oroande av tyngden, så han gick förut, nerför en tredje trappa och kom ner dit sjömännen sov, här fanns kojer i väggarna, och hängmattor i taket, som stöddes upp av pålar. Några män låg och sov, för de hade seglat hela natten, men de flesta var uppe på däck och uträttade ärenden och utförde sysslor som alldrig tycktes ta slut. Det fanns även bord i rummet, fastspikade i golvet, tillsammans med mattor, några stolar och låga hyllor. Det var ganska mörkt eftersom den här delen av båten låg under vatten och alltså inte kunde ha fönster, så därför brann stearinljus i hållare på väggarna. Här nere var det tyst, och längst bort fanns en liten dörr som ledde in till lastrummet. Redrin hade precis öppnat dörren och klivit in när en man plötslig lyfte huvudet från kojen.
-Gå ut därifrån! Gå upp på däck och gör något vettigt! Här får du inte vara! Redrin gick snabbt ut ur rummet och upp på våningen ovanför. Han satte sig ner och tänkte på vad han hade hunnit se. För det första fanns det massor med lådor i rummet. I hörnen stod burar med någonting som hade rört sig. Minnesbilderna bleknade snabbt. Han hade sett flera band på väggarna med märkliga föremål, han trodde att det var fjädrar, och även dikter som hängde bredvid. Han mindes att det fanns fler lådor och förpackningar av olika sorter, varav flera var öppna åt något håll, men han kunde för allt i världen inte komma ihåg var det fanns i dem, förutom att en långsmal låda tycktes innehålla vapen.

-Land i sikte! Utkiken i toppen av masten stod upphetsat och pekade svagt babord, åt nordost. I fören stod kaptenen med en tubkikare och såg ut över vattnet. Nu kunde även Redrin urskillja en stad långt borta, men "Pekfingret" närmade sig snabbt, och snart kunde han se hur stora fartyg låg för ankar, och mindre skepp, förtöjda vid kajen. Rader av stenhus beklädda med murgröna och fönster tornade upp sig framför honom i det starka solljuset, runt staden fanns bara strand åt öst och väst, och bakom väggarna kunde han skymta en skog.
-Kasta ankar! Ta ner alla segel! röt kaptenen. Männen lydde, och snart hördes två ljudliga plask samtidigt som segel föll och bands fast vid bommarna och masterna eller stoppades undan i segelsäckar. Edward bad honom att kliva ner i den lilla roddbåt som skulle ta besättningen i land, även om många stannade ombord. Vattnet skvätte runt årorna när de gled mellan olika båtar, några större och några mindre. Alla var dock små nog att få plats vid kajen. Redrin kunde se hur vattnet speglades i skroven, och den lilla roddbåten gled intill kajen. Den lade till vid en small träbrygga, inte bredare än en fiskmås med vingarna utsträckta. Bryggan sträckte sig längs ena kajen, och när redrin klev upp på den hörde han plötsligt hur mycket folk det var i staden, nu när inte årtagen överröstade allt prat. Hundratals röster som förtäljde om olika saker. Några siade om domedagen, det måste vara domedagsprofeter. Andra berättade olika sagor och fiskehistorier, men de allra flesta ville bara sälja sina varor för att tjäna sitt levebröd. Bortom sorlet av alla röster, och ändå så nära, hördes porlandet av vatten, som rann. När han tittade ner såg han öppningen till någon sorts underjordiskt vattensystem, en kloak? Det mörka hålet var gallerförsett och stank ruttet kött och dylikt. De klev upp på den lilla bryggan, som låg i en behaglig skugga från alla båtar, och sedan vidare upp längs en stege av järnhandtag, tills de var uppe på kajen. Redrin hade alldrig sett så många människor. De var överallt, bärandes på korgar, tygstycken och allehanda varor. Några släpade på kärror eller ledde oroliga hästar genom den enorma folkmassan, och det var ändå bara de som rörde på sig. Minst lika många till stod vid vagnar, mattor eller stånd överallt längs kanterna och försökte sälja allt vad världen hade att erbjuda, och i de mörkare gränderna, även vad som inte erbjöds, utan som ljusskyggare personer hade stulit, och kanske till och med dödas för. Ville man åt sådana föremål, behövde man veta var och vem man letade efter, och dessutom äga ganska mycket pengar. Här på torget fanns dessutom större sällskap, kaptener med deras besättningar som rekryterade nya besättningsmedlemmar till farofyllda resor och olika viktiga människor inom politiken, oftast under kardinalens hand, som drev in skatter eller efterlyste brottslingar. Vad de alla dock hade gemensamt, var att de alla ropade olika saker, om och om igen.
-Fisk till salu! Färsk fisk till salu! Billigt, billigt!
-Någon som har sett denna man? Han är efterlyst på mordet på greve Marlis!
-Adrin! Adrin! Någon som känner igen namnet? Kan någon säga mig vart denne man bor?
-Hjälp en stackars fattig kvinna, jag har fyra barn och min man har ryckts ifrån mig i influensan!
Nej, vänta. Adrin? Det var ju hans far! Någon på torget sökte efter hans far! Redrin trängde sig fram genom folkmassan till en flicka som stod på en låda intill en vägg. Det var dock något märkligt med flickans utseende. Hon såg inte ut som vanliga norbor, inte heller som någon överlevande från det Äldre Riket, och definitivt inte från Mellanberg. Hon hade ett bredare ansikte med en smal näsa, och en annan färgton i huden, lite mörkare, lite grönare än de andra runt henne. Och hennes hår var tjockare och mörkare än den blekbruna färg Spjutkustens och Nordskogens invånare ofta hade. Hennes klänning var inte heller influerad av rikemanskläder, som kvinnor försökte efterlikna i dessa tider. Den var vävd av någonting tjockt, blektbrunt och delad på mitten, som om den var gjord för ridning och vandring, och inte för studier eller städning och tvättning, som människokvinnorna oftast ägnade sig åt. hennes jacka, ja det var faktiskt en jacka, var av skinn, och med långa rader av päls utmed armarna. När hon såg att han tittade på henne, böjde hon sig ner från lådan och drog honom till sig.
-Känner du adrin? Vet du hur jag tar mig till honom? Jag skulle bli tacksam om du visste något! Hon pratade fort.
-Ja, Adrin är min far. Redrin såg hur hennes smala ögon vidgades.
-Är Adrin din far? Adrin Rönnskiöld? Du måste be honom att återvända! Den Blåa Handen utnyttjar honom!
-Min fader är hemma i Kinith-Unur, jag blev skickad istället för honom. Han tog en paus. Förresten utnyttjar de inte mig, jag hjälper dem med ett viktigt uppdrag.
-Det är vad du tror! De vill inte alls ha fred i världen, de vill ha den för sig själva!
Innan han han svara hörde han Edward som trängde sig fram ur folkskaran.
-Redrin! Kom hit! Prata inte med hororna, de ger dig bara problem!
Flickan var nära att kasta sig mot honom i raseri, med handen på ett handtag som stack ut ur jackan på ett oroväckande sett, men hon behärskade sig. Hon vände sig i stället mot Redrin som motvilligt drogs därifrån.
-Fråga efter Cea på värdshuset Sjungande Sjöjungfrun! Det var allt hon han säga innan hon försvann i vimlet av människor. Redrin försökte se vart hon gick, men hon var redan borta. Edward drog honom i axeln.
-Kom med, du får se mer av staden efter att vi har ätit. Han såg upp längs den kullerstenslagda gatan framför dem. den myllrade av folk, och längst uppe låg ett stort hus med balkonger, blomlådor och stora fönster.
-Norrgård, det finaste värdshuset i hela Teha. Här kommer vi att äta middag och bo medan vi väntar på några män som just nu reser hit från den stora kratern i det Äldre Riket. Vad de har gjort där vill jag inte berätta, men du kommer att få veta det så småningom. De var nu framme vid den stora porten, av något mörk träslag som Redrin inte kände till. När de steg in möttes Redrin av en syn som han inte trodde existerade i en så här avlägset belägen stad. Två trappor ledde upp till en lång balkong som gick längs väggen och längre in i huset. Mellan trapporna stod en disk med krukväxter på. bakom den stod värden. Till höger och vänster stod fontäner på stengolvet, och runtomkring fanns bänkar i rader. Eftersom marmor var i princip omöjligt att få tag på här, fanns det vackra och nogrannt snidade trästatyer i stora nischer längs väggarna. De föreställde skepp, sjöodjur och kaptener. Edward betalade kostnaden för rummen till besättningen, och Redrin ville inte ens försöka räkna alla hertingar och spiror som Edward tog upp ur sin penningpung. Middagen de åt bestod av hundratals olika soppor, grytor, röror, hela djur, sallader och bakverk. Vin, mjöd, sprit, mjölk och andra drycker från alla världens hörn radades upp i flaskor, krus och kannor. Ändå var det tyst som i graven under hela middagen. Ingen rörde en min, eller yttrade ett ord. Efter de alla måltiderna var han så mätt så att han kunde spricka, men han tänkte ändå på vad flickan vid torget hade sagt, och begav sig utan ett ord ut ur huset och irrade genom gränder och bredare gator, tills han såg skylten som sade att den Sjungande Sjöjungfrun låg här. Han öppnade den lilla dörren och gick in. Trots att det inte alls liknade Norrgård, trivdes Redrin  bättre här än i den stora palatsliknande byggnaden. Han gick fram till värden och frågade efter flickan som hette Cea. Mannen tänkte efter och öppnade sedan munnen.
-Fröken Cea är nere vid badhuset vid hamnen, du kan vänta här nere om du vill. Han sträckte sig efter något i en korg bakom disken. Här, ät en bulle medan du väntar, jag bjuder. Han log.
-Tack så mycket, sade Redrin och satte sig i en fåtölj framför brasan som sprakade välkomnande. Han satt där ett tag och tuggade på sin bulle medan timmarna gick, och kvällens mörker kom krypande. Elden brann fortfarande när han hörde hur dörren öppnades och stängdes. Sedan hördes steg.
-Har en pojke varit här och frågat efter mig? Värden gjorde en gest, och Cea vände sig om och satte sig i en annan fåtölj bredvid honom. Han såg att hennes hår fortfarande var vått, och hon såg alldeles nytvättad ut.
-Så du trodde verkligen på mig? Hon såg lättad ut, ett svagt leende syntes nästan på hennes läppar en sekund.
-Du bad mig träffa dig, jag kan ju inte strunta i en inbjudan. Redrin lät behärskad.
-Du vill säkert veta vad jag menade på torget. Ett ögonblick bara. Hon reste sig upp och gick sakta upp för trappan. Han satt en stund och väntade, tills hon kom ner igen med ett ihoprullat pergament i handen.
-Det här meddelandet var till din far, men du bör förmodligen höra det nu. Hon Harklade sig.
"Adrin. Jag har länge tyckt mig se en ondska i den blåa handen, och nu är mina farhågor besannade. Jag vet inte om du förstår vad som hände vid den Violetta Floden, men jag är säker på att du kommer ihåg Poeten och kvinnan, som Handen vägrade berätta namnet på. De påstod att hon var för ondskefull för att någon skulle få ta hennes namn i munnen. Så är inte fallet. Poeten är Handens nyckel till dominans, och kvinnan är den enda som kan stoppa dem, enligt Fhurigh, en upptäcktsresande som återvände nyligen med dessa fruktansvärda nyheter. Dessutom verkar det som om kvinnan tillbringar sin tid på ett berg, med Tehas förra drottning Opal, som sattes i exil sedan hennes man avrättades, och något som hon kallar ett husdjur. Kvinnan är förkrossad och vägrar göra någonting, men om du kan fly den Blåa Handen och övertyga henne om att världens öde vilar i hennes händer.
Ghenas" Cea, tystnade, men fortsatte sedan att tala.
-Ghenas är en mycket viktig man där jag kommer från. Du kan lita på honom. Hon tog en paus. Men eftersom du är utsänd istället för Adrin, bör det vara du som skall finna kvinnan. Redrin satt tyst en stund.
-Vad om du bara försöker lura mig? Cea såg bestört ut.
-Det gör jag inte! Tro mig! Du måste fly den Blåa Handen! Jag hjälper dig, om så krävs! Det blev tyst, bara elden sprakade svagt i eldstaden. Redrin såg misstänksamt på henne. Värden hade gått och lagt sig.
-När går vi? Redrin såg henne i ögonen och log, och Cea brast ut i ett högt skratt ett tag, sedan sade hon:
-Vi bör ge oss av i morgon, innan dimman lättat och det fortfarande är tyst i staden.
-I så fall bör jag ge mig av till Norrgård och packa. Cea såg förebrående på honom ett tag, men reste sig upp.
-Möt mig nere vid hamnen i morgon. Lämna inget på rummet, du kommer nog inte tillbaka.

Den natten kunde Redrin inte sova, utan låg vaken och väntade på det bleka morgonljuset, som efter vad som kändes som en evighet, äntligen sken in genom fönstret. Han tog sin kappsäck, packad kvällen innan, drog på sig sina kläder och stövlar, och smög försiktigt genom dörren, nerför trappan och ut ur huset. Han följde gatorna genom den tomma staden, tills han var nere vid kajen. Först såg han inte Cea någonstans, men sedan skymtade han en siluett av någonting stort längst ut vid kanten. När han gick närmare såg han att hon stod bredvid en enorm skalbaggsliknande varelse, med breda betar och ett horn i pannan, och två mindre på sidan. Den var försedd med en sadel, och Redrin insåg att han antagligen skulle fly på insektens rygg.
-Tänker du bara stå där? Cea var inte lika pigg som han själv, van som han var att stiga upp tidigt och dra nät.
-Nej, nu ger vi oss av innan de ser oss. Redrin var på väg att sitta upp på djuret, när han hörde röster utifrån havet. De ljöd från Lillfingret, ute på det spegelblanka vattnet.
-Det är pojken! Där på kajen! Han flyr! Redrin såg förfärat på hur besättningsmän slängde sig i vattnet och simmade efter honom. Han blev så panikslagen så att han glömde att undra över varför de kunde simma, vilket inte var vanligt bland en vanlig besättning. Cea höll dock sig lugn, framför allt för att hon kontrollerade djuret.
-Ducka, fort! ropade Cea när de tog ett språng ner på bryggan och sedan ner i vattnet, där de kravlade in i ett av avloppsrören. Det mörka hålet var gallerförsett, men det hindrade inte monstrets starka käftar.
-Förresten så är det en ryniabagge, det du sitter på. Hon kastade en blick bakåt och räckte honom en smal klinga.
-De springer efter oss, slå bort dem om du når. Redrin såg förvånat på henne, men vände sig genast om, bara för att mötas av händer som sträckte sig efter honom. Han högg i armarna, vars ägare skrek och släppte taget. Han högg, medan Cea red dem genom tunnlarna, bitvis vattenfyllda till knäna, medan bladet färgades rödare och rödare av sjömännens blod. Fram genom de mörka gångarna, med fotstegen ekande i det låga taket, varifrån det hängde gammalt slem som luktade ruttet. Händerna tycktes alldrig ta slut, även om han mot sin vilja kapat några.
Plötsligt höll Cea in baggen, de var framme vid en underjordiskt flod, som rann genom en kanal. Redrin hann tänka att det nog var floden som rann genom skogen och ut i Teha. Förföljarna var några meter därifrån.
-Håll i dig! Cea satta hälarna i sidan på baggen, och de tog ett språng tvärs över vattnet. Med en duns landade de på stengolvet på andra sidan. Cea vände sig om för att se att Redrin var kvar, och red sedan vidare genom tunnlarna. Det hördes ilskna röster bakifrån, men plötsligt såg han att det ljusnade längre fram.
-Vi är ute! skrek han i glädje, bara för att höra Ceas koncentrerade röst snäsa ett svar. Hon red ju fortfarande.
-Jag vet, jag sitter framför dig. Plötsligt var de ute i skogen, men de stannade inte. Medan de red vidare såg Redrin hur höga träd med täta, taggiga blad och mörka stammar lutade sig över dem, tätare och tätare ju längre in i skogen de red, och marken var täckt med snåriga buskar och stenar, varav några var större och formade klippiga kullar runt omkring dem. De red i tystnad, djupare ocj djupare in i skogen. Efter någon halvtimme, när dimmorna hade lättat och solen var på väg upp, även om man inte såg så mycket av den här i skogen, höll Cea plötsligt in igen. Hon klev av, han gjorde samma sak. Sedan band hon ryniabaggen vid ett träd och satte sig ner.
-Jag tror vi skakade av oss dem. Hon log igen. Här, du måste vara hungrig. Hon tog upp lite bröd ur väskan.
-Ghenas nämde att det finns några skogsbevuxna berg söder om Regnmarkerna, ett par mil från Rynia, där skulle kvinnan vara. Hon tog upp en karta och en kompass ur fickan.
-Vi behöver mer proviant och utrustning, eller hur? Redrin såg frågande på henne.
-Lugn, vi behöver inte gå tillbaka till Teha, om det är det du undrar, jag känner en handelsman som reser fram och tillbaka till Teha förklädd, på den vägen vi kommer att färdas på. Redrin andades ut.
-Jag känner dig knappt, men jag litar på dig. Han log, och Cea besvarade hans leende. Någon timmes vila, sedan skulle de ge sig av igen, vidare österut.

Lera. Gyttja, rötter och mygg. Överallt. Genom träsket red Cea långsamt på en ryniabagge. Med sina stora käftar krossade den sländor, knott och andra insekter i närheten. Långa pilträdsgrenar hängde ner i ansiktet på baggen, men den föste lugnt undan dom med hornen. Klafs, klafs lät det när dom många benen slog ner i leran. Cea ville ta upp meddelandet ur sin håriga skinnväska, men hon kom på att om hon tappade pergamentet här skulle det vara förlorat för alltid. Leran i träskmarkerna öster om Teha var mytomspunna, och känd som den värsta kvicksanden i hela Äldre Världen. Hade hon inte haft en ryniabagge nu, hade hon legat kvävd under världen, även om hon egentligen skulle vilja ha sin Todron, som hon alltid red på de karga stäppmarkerna i Tchar, tcharenernas hemland. Tcharenernas rika hade krympt hastigt de senare åren, invaderats av monster från alla håll, även från den södra delen av träsket, Dimmarkerna, den ödsligaste platsen som någonsin setts, även om inte många har sett den. Det sägs att den har varit orörd sen flera tusen år innan den Violetta Floden, då alla landskap utanför kärnan, förändrades för alltid, särskillt Mellanberg, det nya imperiet, som inte ens existerade innan. Ingen hade någonsin vetat varför Tchar plötsligt invaderades, tills nu, och om inte tcharerna berättade för människorna vad den Blåa Handen höll på med, kunde världen gå under. Eftersom Cea inte kunde ta upp meddelandet, så försökte hon minnas i huvudet vad Ghenas hade berättat för henne, men allt hon kom ihåg var att den Violetta Kvinnan absolut inte fick bli sedd av någon av Handens medlemmar, och att Poeten hade blivit sedd på jorden. Cea visste inte vad något av detta betydde, men det var mycket viktigt att någon som hette Adrin fick veta det. Ghenas hade sagt att Poeten var Blåa Handens verk, att han kunde ge dom vad dom ville ha, resten kunde Cea inte komma ihåg, hur hon än försökte.

Plötsligt kände hon hur en lerboll träffade henne i pannan.
-Heheheheh, lät det från en trädkrona. Cea tittade irriterat upp och såg hur ett par småalfer satt på en gren och rullade lerbollar, kastade en, som träffade i håret.
-Heheh, liten flicka ute och går i farligt träsk! Han kastade en till, men missade.
-Låt mig vara, annars knuffar jag ner dig! Utropade Cea.
-Hur hade du tänkt göra det? Han log retsamt.
-Ge oss godis! sade en annan. Cea tog fram en sten ur sin påse som hängde i bältet. Hon siktade, och träffade den lilla alfen rätt i magen, och han föll ner i leran, och hon red vidare.
-Visst finns det både pilbågar och armborst, men utan ett par tunga stenar och en slunga är man inte säker, mumlade hon för sig själv och fortsatte genom träsket. I ögonvrån såg hon hur de andra små odjuren släppte ner en pilträdsgren till den lilla varelsen, men hon brydde sig inte. Hon var inte nödvändigtvis ute efter att döda.
Mossa och lianer hängde ner i ansiktet på henne, men hon behövde åtminstånde inte bry sig om myggen och knotten, som med jämna mellanrum mötte sitt öde i käftarna på baggen, som själv faktiskt, Cea måste medge det, var fantastiskt på att röra sig i träsket utan att sjunka. Den hoppade till och med mellan rötter och trädstammar, om så behövdes.
Utan någon förvarning tog skogen plötsligt slut, och hon stog på krönet av en gräsbevuxen kulle. Nedanför henne sträckte sig stranden ut över hela kusten, förutom långt, långt söderut, där hon såg den norra kanten på sprickan, som hade bildats genom hela det Äldre Kungariket, för länge sedan det största människoimperiet någonsin, nu bara ruiner på kanten till en enorm krater, ett minne av den Violetta Floden. Förresten var det konstigt att ett träsk låg så här högt upp, tänkte hon ett tag, men såg sedan Teha långt borta på stranden. Hon kände lättnad, nästan eufori, över att äntligen se målet för sin resa, inte anade hon att en kvinna som skulle spela en stor roll, i hennes liv, just hade lämnat staden med ett skepp, som just nu styrde över Mittenhavet med stag som slog sakta mot masten i den svaga brisen, och dimma och fukt som kröp in över relingen, och på däcket låg resterna av en skuggdemon, som inte riktigt liknade de andra demonerna, den var inte vad den utgav sig för att vara.

Väl framme i Teha, var Cea så trött så att hon knappt kunde stå. Som tur bar ryniabaggen henne fortfarande, även om stegen nu ekade fruktansvärt mellan husväggarna. Även här kröp dimman runt över gatorna, och inte en själ syntes till. Inte en hemlös, inte en mördare eller rånare, inte ens en död. Hon var helt ensam i staden, och hon visste inte var värdshuset var, eller om det ensa var öppet vid den här tiden. Det enda hon hörde var baggens klapprande fotsteg, den svage vinden som ven genom gränderna och masterna till de många skeppen som låg ankrade vid kajen. Några av dem skulle segla ut, med varor eller med uptäcktsresande, soldater eller missionärer. Eller kanske hon själv. Fler fartyg skulle lägga till, och de riktigt stora skymtade Cea långt ute i vattnet, där dimman nu låg tjock. Den hade kommit snabbare än väntat, tidigare hade kvällen varit helt klar, och nu var den kall och fuktig, och dimman var lika tjock, som tankarna hos en man som just vaknat på gatan, dränkt i vin, och fortfarande med en flaska eller en butelj i handen. Hon såg tillbaka på de större skeppen ute på havet, och tänkte, att även om många handelsmän och liknande förmodligen hade rott i land för att uträtta sina ärenden och nu sov hos en släkting eller på ett värdshus, så måste det ligga många sjömän, och kaptener, ute i skeppen, antingen i orolig sömn på grund av kylan, eller vakna av oro för morgondagens hårda seglats.
Nej, Cea hade aldrig gillat båtar, men hon hade inte sett så många heller, förrän nu. Ändå var det något som lockade. Även nu i dimman och kylan, så såg båtarna så fria ut, även om de låg packade som sillar i hamnen. Hon tänke att även om man riskerar livet varje gång, så måste det vara härligt att kunna ge sig iväg, bort, från alla problem och krav, om så än man var utsänd på ett viktigt uppdrag, eller om man känade sitt levebröd på att kartlägga nya platser, eller att vid varje hamn försöka intressera folk för alla de exotiska varor man hade köpt i länder så långt borta, att alla som någonsin önskar se dem, är tvugna att sätta sitt liv på spel. Cea tyckte att allt detta var så olikt tcharerna, som nomadiserade i Tchar, och aldrig träffade någon annan än sina släktingar och klanmedlemmar. Undantaget var budbäraren, som tydligen skickades iväg långt innan hon föddes, och som hade kommit med nyheten som hade fått henne att tvingas iväg, på detta mycket viktiga uppdrag.
Hur viktigt det än var, var Cea nu så trött att hon knappt kunde hålla ögonen öppna, och hon fortsatte frammåt, och ryniabaggens steg ekade i tystnaden. Tystnaden som verkade dölja något, vilket den också gjorde. Kvinnan som nämdes i Ceas meddelande, hade för bara några timmar sedan seglat iväg, för att inte stiga iland innan hon nått en plats så långt borta, att Cea inte ens hade hört talas om platsen. Men det skulle hon göra.

Hon red längs med kajen, men när hon inte såg en endaste skylt med ordet "Värdshus" på, så tog hon av i en gränd, och begav sig upp längs trapporna, längre upp i staden. Hon kom till en lång, ganska bred gata, som sträckte sig tvärs igenom staden, och delades på mitten av trappan, som så småningom ledde upp mot de finare kvarteren, där rika handelsfamiljer och gamla kaptener och skeppare som hade samlat på sig stora rikedomar genom åren, bodde. Cea såg blomlådor längs fönsterna, men alla fönster var mörka, eller om de hade luckor, stängda och igenbommade. Gatlyktorna var släckta, men natten var ljus, nästan så ljus så att man trodde att vet var en mulen tidig vårdag, och att regn var på väg. Men så var inte fallet. Det var höst, och även om det var kallt och fuktigt, var hon säker på att det inte skulle regna än på ett par dagar. Hon såg skyltar som sade att det fanns en affär i huset den var monterad på, några visade smedja, och där! Där var äntligen en skylt som berättade att här fanns det ett värdshus, hon brydde sig inte om att i förväg lämna baggen i stallet, vilket var tur, eftersom när hon kände på dörren, var den låst. Hon blev så besviken, så att hon föll ihop mot dörren. Hon låg där ett tag, och tårarna började sakta rinna, men när den stora insekten som hade burit henne hit, otåligt väste bakom henne, reste hon sig långsamt upp och fortsatte. Hon stötte på flera värdshus till på de stora gatorna, men det var inte förrän hon begav sig till dom trängre och fattigare gränderna, som hon hittade ett som faktiskt var öppet. Dörren var inte lätt att öppna, men den var inte låst, och det gjorde henne lika lycklig, som när hon tittade in och såg att det faktiskt såg ganska mysigt ut för att vara på en sådan här gata, även om det inte fanns någon tänd brasa. Hon vände sig och såg mot bardisken, som dock var obevakad.
-Hallå? ropade hon försiktigt, men hörde bara knarrandet, som så ofta hörs i trähus, till skillnad från dom stenhyddorna som tcharenra i bästa fall byggde om de tyckte att det var värt att stanna här ett tag.
-Är det någon här? ropade hon igen. Det var tyst, men efter ett tag hörde hon en röst från köket.
-Jaså, en ensam vandrare vid den här tiden? Det var värst. Cea såg hur en man i bara nattlinne kom gående från köket. Han gick mot henne, såg på henne och sade:
-Där hade du allt tur. Han log. Jag var just på väg att stänga, och jag håller ändå öppet längst här i Teha.
Hon tänkte säga något, men var så trött, så att hon bara fick fram en gäspning.
-Det där krypet du har utanför kan du ställa i stallet på bakgården, det tar jag inget extra för.
-Tack. sade hon och gick ut igen. Hon tog ryniabaggen i ena hornet och ledde den genom en kort, men mörk gränd, full med tunnor och lådor, och i vanliga fall hemlösa, tills hon kom ut på den lilla gården. Den var helt stenbelagd, och på ena sidan stod massa lådor, hinkar och övriga sorters behållare för den sortens varor som en värdshusvärd kan tänkas beställa, staplade mot värdshusets, som för övrigt hette "Sjungande Sjöjungfrun", bakre vägg. En till sida av gården var täckt av en häg vägg, till huset bredvid, men de övriga två sidorna var täcka med murar med höga staketstolpar på, som på andra sidan förhindrade folk från att ramla ner, eftersom marken på andra sidan muren var högre en nedanför, täckt med buskar, och tillhörde förmodligen någon rikare människa eller familj. Mot den norra muren stog ett risigt stall, och bredvid ett litet hönshus, som faktist dolde en liten, liten jordplätt där hönsen förmodligen gick och betade hela dagarna, och fick aldrig se solen mellan de höga murarna och väggarna, så länge itne någon släppte ut dem, och lät dom springa fritt till kvällen, då dom jagades tillbaka in i hönshuset. Cea band fast baggen i det mörkaste hörnet, där det svärmade mygg, och ställde fram en skål med vatten. Sedan gick hon snabbt, men försiktigt så hon inte väcktde de sovande hästarna, därifrån och gick in i värdshuset igen. Värden satt nu vid disken och läste en bok bredvid ett tänt ljus, men tittade upp när han hörde dörren gå igen. Han lade ett  smalt band som bokmärke och stängde boken.
-Du måste vara väldigt trött. Hon nickade sakta. Här har du nycklarna till rum nummer fyra, det är inte så många gäster idag, så du får ett av de lite finare rummen. Det blir, låt oss säga sju Hertingar. Hon räckte honom mynten.
-Vill du ha något att äta innan du går och lägger dig? Hon stod ett tag och funderade, och sedan bestämde hon sig.
-Bara en smörgås med lite torkat kött tack. Och ett glas Todronmjölk. Jag är mer van vid thcarmat.
-En tchar? Ser man på! Ett nöje att servera er, fröken. Han tog fram lite bröd ur en korg, och började göra smörgåsen, tog smör ur en kruka och bredde på.
-Går det bra med kött från en Eldarjättekalkon? Vi behöver göra slut på det innan det blir för gammalt.
-Jättebra, tack! Sade hon, och drack upp mjölken som han hade gått och hämtat från källaren.
-Här har du. Värden räckte henne brödet, som hon åt under tystnad. Sedan gick hon upp för trappan.
-Godnatt! Värden vinkade till henne, och sedan klev hon upp i den övre hallen. Hon letade upp dörr nummer fyra, låste upp och kastade sig på sängen. När hon reste sig upp för att klä av sig såg hon att det satt tavlor föreställande havsvarelser och skepp på väggarna, och genom fönstret såg hon, innan hon somnade, horisonten.

kapitel 2 lila häxan

Sanden yrde runt den häst liknande varelsen hon hade fått tag i förra stan. Den långa vackra kvinnan satt tyst och tänkte. kvinnans kläder var mörklila och silvertalismanen hängde och slängde. Det var ett vackert smycke, det var helt blankt och såg ut som ett silverägg. Men det var som om längst inne i smycket fanns det lila rök och ljus som dansade runt i ägget. Som sagt var kvinnan helt klädd i lila och det ända som syntes var kvinnas ögon dom var lika lila som kvinnas kläder. Hon började skymta hamnstaden Teha. snart skulle hon härifrån. hon hade inget intresse av det här landet längre hon skulle till andra sidan havet, där skulle hon finna vad hon sökte. efter några timmars ritt stannade hon några kilometer utanför Teha och steg av djuret ner i den varma sanden. Solen höll på att gå ner och det skulle bli iskallt som uppe på snöiga bergens toppar. kvinnan öppnade munnen och sa till djuret: "Jag ska hjälpa dig. Du kommer inte dö, och när jag ropar kommer du tillbaka" Kvinnan hade en behaglig mjuk ton, en sån där som man inte kan tröttna att lyssna på. "Men du behöver någonting innan jag går", sa den mjuka rösten och kvinnan lät inte lika lugn längre. hennes ögon blev sorgsna och hon smekte djurets kind. "Det kommer göra ont, men jag lovar att du kommer tycka att det var värt det, Etla", sa hon med en sorgsen röst. kvinnan öppnade munnen och hostade till. inte så som man gör när man är sjuk utan en lätt puff och ur munnen kom ett lila ljus som stannade framför kvinnans mun. Hon blåste lätt på ljuset och det flög mot djurets mun. Djuret öppnade munnen och ljuset flög in. I nästa sekund skrek djuret av smärta. "shhhh", viskade kvinnan. Djuret föll ihopp på marken. "Sov Etla, vi ses på andra sidan havet", viskade kvinnan och började vandra in mot staden. Efter ungefär en timma var hon nästan vid hamnen. Båten skulle gå vid solnedgången. De höll på att gå på. Det var inte många på båten. Det var lite packning, kaptenen och fyra personer som satt lite utspritt i båten. En mamma satt och kramade sitt barn som såg ut att vara cirkaa åtta år, och helt blek i ansiktet, en man med grått hår och kalla grå ögon stirrade misstänktsamt på alla andra i båten, en person i svart satt i hörnet och man kunde inte avgöra om det var en han eller hon. Hon satte sig ner och kaptenen, som var en gammal flintskallig man med knappt några tänder sa: "Båten går! Vi är framme om tre dagar". Han gjorde loss båten och dom åkte iväg ut mot det blåa havet. Hon ville sova man det var någonting som störde henne, det var nått fel med båten eller nåt fel med någon på båten. Hon kunde inte sova och timmarna gick. Vid midnatt kändes den märkliga känslan starkare och det blev ännu svårare att somna. Hon var nästan säker på att den där märkliga känslan kom från typen i svarta kläder. Hon granskade honom noga det var nästan som om mörk rök kom ut under kappan. Hon upptäckte en sak och förstod att varelsen som satt i hörnet av båten inte var mänsklig. Hon kasta sig fram mot varelsen och skulle dra sitt svärd hon hade gömt under kappan, men varelsen var snabb och fort som blixten flög den upp och vrålade en fasansfullt läte. Det var en skuggdemon. men den här var större än dom vanliga hon brukade träffa ute i öknen. " Du valde fel båt, monster. Nu har du ingenstans att fly", sade kvinnan med en iskall röst som skulle kunna komma från djävulen själv. Skuggdemonen kastade sig mot henne och hon drog sitt svärd och högg mot demonen. Demonen skrek till av smärta men gav inte upp och försökte riva henne med sina klor. Hon högg mot demonen och svärdet klöv den på mitten. Demonen försvann och kvar låg en svart ädelsten. Hon tog upp den och svalde den. Hon vände sig om. där satt mamman och hennes dotter likbleka i ansiktet och den gamle mannen lika blek. Kaptenen hade tappat sin ciggarr. "Jag är hemst ledsen, men om den hade fått leva bara några minuter till så skulle den bli för stark och döda oss alla", sa hon och rösten var mjuk och lugn igen. "Men hur visste du...", sa mamman. "Demoner har inga ben och jag märkte att det hade inte varelsen under kappan heller. Han svävade i luften utan att nudda marken även om det bara var några milimeter." Hon tog en paus "Försök att sova nu, det ska jag göra", sa hon vänligt och gick och lade sig.