fantasynordarna

Lera. Gyttja, rötter och mygg. Överallt. Genom träsket red Cea långsamt på en ryniabagge. Med sina stora käftar krossade den sländor, knott och andra insekter i närheten. Långa pilträdsgrenar hängde ner i ansiktet på baggen, men den föste lugnt undan dom med hornen. Klafs, klafs lät det när dom många benen slog ner i leran. Cea ville ta upp meddelandet ur sin håriga skinnväska, men hon kom på att om hon tappade pergamentet här skulle det vara förlorat för alltid. Leran i träskmarkerna öster om Teha var mytomspunna, och känd som den värsta kvicksanden i hela Äldre Världen. Hade hon inte haft en ryniabagge nu, hade hon legat kvävd under världen, även om hon egentligen skulle vilja ha sin Todron, som hon alltid red på de karga stäppmarkerna i Tchar, tcharenernas hemland. Tcharenernas rika hade krympt hastigt de senare åren, invaderats av monster från alla håll, även från den södra delen av träsket, Dimmarkerna, den ödsligaste platsen som någonsin setts, även om inte många har sett den. Det sägs att den har varit orörd sen flera tusen år innan den Violetta Floden, då alla landskap utanför kärnan, förändrades för alltid, särskillt Mellanberg, det nya imperiet, som inte ens existerade innan. Ingen hade någonsin vetat varför Tchar plötsligt invaderades, tills nu, och om inte tcharerna berättade för människorna vad den Blåa Handen höll på med, kunde världen gå under. Eftersom Cea inte kunde ta upp meddelandet, så försökte hon minnas i huvudet vad Ghenas hade berättat för henne, men allt hon kom ihåg var att den Violetta Kvinnan absolut inte fick bli sedd av någon av Handens medlemmar, och att Poeten hade blivit sedd på jorden. Cea visste inte vad något av detta betydde, men det var mycket viktigt att någon som hette Adrin fick veta det. Ghenas hade sagt att Poeten var Blåa Handens verk, att han kunde ge dom vad dom ville ha, resten kunde Cea inte komma ihåg, hur hon än försökte.

Plötsligt kände hon hur en lerboll träffade henne i pannan.
-Heheheheh, lät det från en trädkrona. Cea tittade irriterat upp och såg hur ett par småalfer satt på en gren och rullade lerbollar, kastade en, som träffade i håret.
-Heheh, liten flicka ute och går i farligt träsk! Han kastade en till, men missade.
-Låt mig vara, annars knuffar jag ner dig! Utropade Cea.
-Hur hade du tänkt göra det? Han log retsamt.
-Ge oss godis! sade en annan. Cea tog fram en sten ur sin påse som hängde i bältet. Hon siktade, och träffade den lilla alfen rätt i magen, och han föll ner i leran, och hon red vidare.
-Visst finns det både pilbågar och armborst, men utan ett par tunga stenar och en slunga är man inte säker, mumlade hon för sig själv och fortsatte genom träsket. I ögonvrån såg hon hur de andra små odjuren släppte ner en pilträdsgren till den lilla varelsen, men hon brydde sig inte. Hon var inte nödvändigtvis ute efter att döda.
Mossa och lianer hängde ner i ansiktet på henne, men hon behövde åtminstånde inte bry sig om myggen och knotten, som med jämna mellanrum mötte sitt öde i käftarna på baggen, som själv faktiskt, Cea måste medge det, var fantastiskt på att röra sig i träsket utan att sjunka. Den hoppade till och med mellan rötter och trädstammar, om så behövdes.
Utan någon förvarning tog skogen plötsligt slut, och hon stog på krönet av en gräsbevuxen kulle. Nedanför henne sträckte sig stranden ut över hela kusten, förutom långt, långt söderut, där hon såg den norra kanten på sprickan, som hade bildats genom hela det Äldre Kungariket, för länge sedan det största människoimperiet någonsin, nu bara ruiner på kanten till en enorm krater, ett minne av den Violetta Floden. Förresten var det konstigt att ett träsk låg så här högt upp, tänkte hon ett tag, men såg sedan Teha långt borta på stranden. Hon kände lättnad, nästan eufori, över att äntligen se målet för sin resa, inte anade hon att en kvinna som skulle spela en stor roll, i hennes liv, just hade lämnat staden med ett skepp, som just nu styrde över Mittenhavet med stag som slog sakta mot masten i den svaga brisen, och dimma och fukt som kröp in över relingen, och på däcket låg resterna av en skuggdemon, som inte riktigt liknade de andra demonerna, den var inte vad den utgav sig för att vara.

Väl framme i Teha, var Cea så trött så att hon knappt kunde stå. Som tur bar ryniabaggen henne fortfarande, även om stegen nu ekade fruktansvärt mellan husväggarna. Även här kröp dimman runt över gatorna, och inte en själ syntes till. Inte en hemlös, inte en mördare eller rånare, inte ens en död. Hon var helt ensam i staden, och hon visste inte var värdshuset var, eller om det ensa var öppet vid den här tiden. Det enda hon hörde var baggens klapprande fotsteg, den svage vinden som ven genom gränderna och masterna till de många skeppen som låg ankrade vid kajen. Några av dem skulle segla ut, med varor eller med uptäcktsresande, soldater eller missionärer. Eller kanske hon själv. Fler fartyg skulle lägga till, och de riktigt stora skymtade Cea långt ute i vattnet, där dimman nu låg tjock. Den hade kommit snabbare än väntat, tidigare hade kvällen varit helt klar, och nu var den kall och fuktig, och dimman var lika tjock, som tankarna hos en man som just vaknat på gatan, dränkt i vin, och fortfarande med en flaska eller en butelj i handen. Hon såg tillbaka på de större skeppen ute på havet, och tänkte, att även om många handelsmän och liknande förmodligen hade rott i land för att uträtta sina ärenden och nu sov hos en släkting eller på ett värdshus, så måste det ligga många sjömän, och kaptener, ute i skeppen, antingen i orolig sömn på grund av kylan, eller vakna av oro för morgondagens hårda seglats.
Nej, Cea hade aldrig gillat båtar, men hon hade inte sett så många heller, förrän nu. Ändå var det något som lockade. Även nu i dimman och kylan, så såg båtarna så fria ut, även om de låg packade som sillar i hamnen. Hon tänke att även om man riskerar livet varje gång, så måste det vara härligt att kunna ge sig iväg, bort, från alla problem och krav, om så än man var utsänd på ett viktigt uppdrag, eller om man känade sitt levebröd på att kartlägga nya platser, eller att vid varje hamn försöka intressera folk för alla de exotiska varor man hade köpt i länder så långt borta, att alla som någonsin önskar se dem, är tvugna att sätta sitt liv på spel. Cea tyckte att allt detta var så olikt tcharerna, som nomadiserade i Tchar, och aldrig träffade någon annan än sina släktingar och klanmedlemmar. Undantaget var budbäraren, som tydligen skickades iväg långt innan hon föddes, och som hade kommit med nyheten som hade fått henne att tvingas iväg, på detta mycket viktiga uppdrag.
Hur viktigt det än var, var Cea nu så trött att hon knappt kunde hålla ögonen öppna, och hon fortsatte frammåt, och ryniabaggens steg ekade i tystnaden. Tystnaden som verkade dölja något, vilket den också gjorde. Kvinnan som nämdes i Ceas meddelande, hade för bara några timmar sedan seglat iväg, för att inte stiga iland innan hon nått en plats så långt borta, att Cea inte ens hade hört talas om platsen. Men det skulle hon göra.

Hon red längs med kajen, men när hon inte såg en endaste skylt med ordet "Värdshus" på, så tog hon av i en gränd, och begav sig upp längs trapporna, längre upp i staden. Hon kom till en lång, ganska bred gata, som sträckte sig tvärs igenom staden, och delades på mitten av trappan, som så småningom ledde upp mot de finare kvarteren, där rika handelsfamiljer och gamla kaptener och skeppare som hade samlat på sig stora rikedomar genom åren, bodde. Cea såg blomlådor längs fönsterna, men alla fönster var mörka, eller om de hade luckor, stängda och igenbommade. Gatlyktorna var släckta, men natten var ljus, nästan så ljus så att man trodde att vet var en mulen tidig vårdag, och att regn var på väg. Men så var inte fallet. Det var höst, och även om det var kallt och fuktigt, var hon säker på att det inte skulle regna än på ett par dagar. Hon såg skyltar som sade att det fanns en affär i huset den var monterad på, några visade smedja, och där! Där var äntligen en skylt som berättade att här fanns det ett värdshus, hon brydde sig inte om att i förväg lämna baggen i stallet, vilket var tur, eftersom när hon kände på dörren, var den låst. Hon blev så besviken, så att hon föll ihop mot dörren. Hon låg där ett tag, och tårarna började sakta rinna, men när den stora insekten som hade burit henne hit, otåligt väste bakom henne, reste hon sig långsamt upp och fortsatte. Hon stötte på flera värdshus till på de stora gatorna, men det var inte förrän hon begav sig till dom trängre och fattigare gränderna, som hon hittade ett som faktiskt var öppet. Dörren var inte lätt att öppna, men den var inte låst, och det gjorde henne lika lycklig, som när hon tittade in och såg att det faktiskt såg ganska mysigt ut för att vara på en sådan här gata, även om det inte fanns någon tänd brasa. Hon vände sig och såg mot bardisken, som dock var obevakad.
-Hallå? ropade hon försiktigt, men hörde bara knarrandet, som så ofta hörs i trähus, till skillnad från dom stenhyddorna som tcharenra i bästa fall byggde om de tyckte att det var värt att stanna här ett tag.
-Är det någon här? ropade hon igen. Det var tyst, men efter ett tag hörde hon en röst från köket.
-Jaså, en ensam vandrare vid den här tiden? Det var värst. Cea såg hur en man i bara nattlinne kom gående från köket. Han gick mot henne, såg på henne och sade:
-Där hade du allt tur. Han log. Jag var just på väg att stänga, och jag håller ändå öppet längst här i Teha.
Hon tänkte säga något, men var så trött, så att hon bara fick fram en gäspning.
-Det där krypet du har utanför kan du ställa i stallet på bakgården, det tar jag inget extra för.
-Tack. sade hon och gick ut igen. Hon tog ryniabaggen i ena hornet och ledde den genom en kort, men mörk gränd, full med tunnor och lådor, och i vanliga fall hemlösa, tills hon kom ut på den lilla gården. Den var helt stenbelagd, och på ena sidan stod massa lådor, hinkar och övriga sorters behållare för den sortens varor som en värdshusvärd kan tänkas beställa, staplade mot värdshusets, som för övrigt hette "Sjungande Sjöjungfrun", bakre vägg. En till sida av gården var täckt av en häg vägg, till huset bredvid, men de övriga två sidorna var täcka med murar med höga staketstolpar på, som på andra sidan förhindrade folk från att ramla ner, eftersom marken på andra sidan muren var högre en nedanför, täckt med buskar, och tillhörde förmodligen någon rikare människa eller familj. Mot den norra muren stog ett risigt stall, och bredvid ett litet hönshus, som faktist dolde en liten, liten jordplätt där hönsen förmodligen gick och betade hela dagarna, och fick aldrig se solen mellan de höga murarna och väggarna, så länge itne någon släppte ut dem, och lät dom springa fritt till kvällen, då dom jagades tillbaka in i hönshuset. Cea band fast baggen i det mörkaste hörnet, där det svärmade mygg, och ställde fram en skål med vatten. Sedan gick hon snabbt, men försiktigt så hon inte väcktde de sovande hästarna, därifrån och gick in i värdshuset igen. Värden satt nu vid disken och läste en bok bredvid ett tänt ljus, men tittade upp när han hörde dörren gå igen. Han lade ett  smalt band som bokmärke och stängde boken.
-Du måste vara väldigt trött. Hon nickade sakta. Här har du nycklarna till rum nummer fyra, det är inte så många gäster idag, så du får ett av de lite finare rummen. Det blir, låt oss säga sju Hertingar. Hon räckte honom mynten.
-Vill du ha något att äta innan du går och lägger dig? Hon stod ett tag och funderade, och sedan bestämde hon sig.
-Bara en smörgås med lite torkat kött tack. Och ett glas Todronmjölk. Jag är mer van vid thcarmat.
-En tchar? Ser man på! Ett nöje att servera er, fröken. Han tog fram lite bröd ur en korg, och började göra smörgåsen, tog smör ur en kruka och bredde på.
-Går det bra med kött från en Eldarjättekalkon? Vi behöver göra slut på det innan det blir för gammalt.
-Jättebra, tack! Sade hon, och drack upp mjölken som han hade gått och hämtat från källaren.
-Här har du. Värden räckte henne brödet, som hon åt under tystnad. Sedan gick hon upp för trappan.
-Godnatt! Värden vinkade till henne, och sedan klev hon upp i den övre hallen. Hon letade upp dörr nummer fyra, låste upp och kastade sig på sängen. När hon reste sig upp för att klä av sig såg hon att det satt tavlor föreställande havsvarelser och skepp på väggarna, och genom fönstret såg hon, innan hon somnade, horisonten.