fantasynordarna

Solen sken så att Redrin knappt såg handen framför sig. Han gick och ställde sig i skuggan bakom masten. Den var enorm, precis som allt annat på det här skeppet. Så här stora skepp fanns inte i Kinith-Unur, det skulle inte kunna ta sig fram mellan dom trånga sunden, och om det lyckades skulle det förmodligen krossas mot Spjutkustens många vassa klippor, därav namnet. Att ett skepp skulle ha två master var ju rent löjligt, men här ute på öppna havet verkade det nödvändigt för att fånga vinden. Redrin var van seglare, men visste ändå inte vad hälften av alla segel hette. Han visste inte heller varför fartyget hade döpts till ett så fånigt namn som "Pekfingret" Han kunde fortfarande inte gissa fortfarande inte vart de var på väg. han visste bara vad Edward hade berättat för honom. Om hur de skulle hjälpa en stor man att skapa fred i världen, och att han absolut inte fick avslöja sin existens för någon de kallade den Violetta Kvinnan, som sades vara en demon som ville förgöra världen. Lyckligtvis satt hon tydligen i ändlös sorg, med en hemsk kvinna vid namn Opal, på ett berg söder om Dimmarkerna, och vågade inte lämna berget, inte ens gå ner till foten. Han hade hört att Edward hade valt honom att hjälpa till eftersom de sade att hans fars blod flödade i honom, och att han nu skulle bli en hjälte, precis som Adrin. Själv kände han att detta var början på ett äventyr, som förhoppningsvis skulle sluta med att Redrin ledde Poeten, som den mäktige mannen kallades, till kärnan av mörkret, långt söderut, nästan över kanten av världen, och att han skulle hyllas som hjälte för att han räddat mänskligheten från den Violetta Kvinnan, som han förstås skulle döda, för att Poeten skulle kunna väva den trollformel som var nödvändig för att få fred i världen. Men det orkade han inte tänka på nu. Han var ute på det största hav han någonsin sett, på den största båt han någonsin seglat. Han hade hört att de här vattnen var farliga, men det var nog bara vad skrock. De enda monster de hade stött på hittills var några fiskmåsliknande varelser med fyra fjällbelagda vingar och krökta näbbar som hade försökt riva i seglet och i håret på besättningen, vilket dock inte lyckades, eftersom de snart låg döda på däck med pilar och kastknivar genom vingarna. Sjömännen hade bara slängt asen överbord och bett någon sysslolös stackare i närheten att skrubba bort blodet från däcket. Redrin hade däremot hört att det fanns större monster längre söderut och österut. Ormar längre än tio slagskepp på rad och med ett huvud så stort och hemskt att det kunde slå sönder skrovet på även det största pansarskepp, bläckfiskar som drog ner skepp så djupt ner under vattnet att inte ens bottenfolket kunde nå passagerarna, även om det förmodligen var bäst så, och pirayor som skickade iväg projektiler genom svaljet med en sådan kraft att den skulle kunna förvandla tio slagskepp till stickor. Dessa bekämbades med harpuner och kanoner, men det sades att inte ens det kunde skada det värsta sjöodjuret av dem alla. Rykten sade att djupt nere i sprickor i havsbottnen, som gick så djupt att man skulle kunna sjunka igenom bottnen och ut genom den undre kanten på världen, vilade en väktare av havet, som ingen någonsin hade sett, och som ingen heller borde se. Redrin undrade om han någonsin skulle få se något av de där vidundrena, även om han knappast trodde på legenden om havets väktare. Redrin bestämde sig för att utforska båten, eftersom han tydligen inte fick hjälpa till att segla.

I ett litet rum bredvid den stora matsalen på båten fanns det mängder med bokhyllor. Redrin kunde inte se en enda vägg, så belamrat med böcker var det, och var det inte inbundet papper i tjocka läderpärmar, så var det rullar, mappar, lådor med pappersbuntar, brev, inramade diplom och certifikat, och på ett litet bord längst in såg han någonting som intresserade honom mer än allt annat. Kartor. Mängder av kartor. Det var sjökort, stadskartor, planlösningar, ritningar, tunnelsystem, krigsföringskartor och vägkartor. Det var kartor som föreställde hur det Äldre Riket såg ut innan den Violetta Floden, det var kartor som visade platser som inte ens existerade i denna värld. Redrin undrade först varför de som ägde båten förvarade så mycket information på sitt skepp, och inte hemma. Han undrade om hans de så småningom skulle leda honom till sitt slott, som han hade hört så mycket om, men han visste inte var det fanns. Tänk om de där hade ett kartrum, större än hans hus, med tusentals kartor, bilder och skrifter som täckte väggarna likt murgröna över en uråldrig ruin. Han väcktes ur sina drömmar när han såg bordsskivan under alla kartor, som inte var enbart en träskiva, utan övertäckt med en enorm världskarta, som Redrin trodde sträckte sig från all världens hörn, även om det dock fanns outforskade områden, helt vita, eller snarande gulnande blekt som gamla papper brukade vara, där det kunde finnas precis vad som helst, och som vem som helst skulle kunna fylla i och delge nya kunskaper med sin befolkning, bara den utforskaren var modig nog, och dessutom klarade hela färden till kanten av det utforskade. Och tillbaka. Han såg spjutkusten norrut, han såg kratern mitt i det Äldre Riket, han såg Mellanberg, det Nya Riket, han såg Dimmarkerna, han såg södern, där det sades att monster bodde, så enorma att de kunde krossa en hel stad. Han såg en stor kontinent i väster som han inte ens visste fanns, och på kontinentens allra östraste udde såg han staden Lucina. Måste vara en hamnstad, tänkte han och blickade österut. Han såg ett stor öde land med berg och slätter där det stod "Dödsdömt", men det stod någonting annat under. Någon hade målat över det förra namnet. Redrin skrapade bort lite färg, såg på kartan så att ljuset föll in genom fönstret. Tcar. Vilka det än var som ägde den här båten, verkade de känna till någonting som fick dem att inte gilla Tchar, att försöka utplåna det. Det fanns säkert fruktansvärda bestar där som tänkte anfalla Teha. Redrin hade inte ens vetat att Tchar fortfarande existerade. Tänk om han själv skulle få uppleva när Tchar föll. När han tittade närmare såg han att det fanns flera platser märkta med texten "Dödsdömt". När han läste namnet bakom såg han att det var flera platser som sades befolkas av andra folkslag och varelser, som han antingen trodde bara var sagor, eller endast sett eller hört talas om ett fåtal gånger. Det var underligt, men Redrin orkade inte fundera över det nu, utan ville se mer av båten. Han såg den stora matsalen, men därifrån blev han snabbt utskickad, för där pågick ett viktigt möte. Bredvid låg kabyssen. Där inne doftade det gott av kryddor, potatis, bröd och massor med fisk, tillagad på alla tänkbara sätt. Stekt fisk, rökt fisk, saltad fisk, gravad fisk, rå fisk, kokad fisk och grillad fisk. Där fanns alla möjliga sorters fiskar. Det var trångt därinne, men Redrin tyckte att det såg rikitgt trevligt ut. Han gick ut igen, och ner för ännu en trappa. Han hade kommit ner till kanonrummet. Plötsligt luktade det inte mat, utan svartkrut. Mot väggarna stod kanoner i långa rader med öppningarna i små gluggar som vette ut mot havet. Alla kanoner var dock inte dugliga, några stod bredvid, med män runt sig som försökte se efter om det gick att reparera utan att ta kanonerna till smedjan. Överallt intill väggarna och i hörnen stod travar med tunnor och kulor, golvet knakande oroande av tyngden, så han gick förut, nerför en tredje trappa och kom ner dit sjömännen sov, här fanns kojer i väggarna, och hängmattor i taket, som stöddes upp av pålar. Några män låg och sov, för de hade seglat hela natten, men de flesta var uppe på däck och uträttade ärenden och utförde sysslor som alldrig tycktes ta slut. Det fanns även bord i rummet, fastspikade i golvet, tillsammans med mattor, några stolar och låga hyllor. Det var ganska mörkt eftersom den här delen av båten låg under vatten och alltså inte kunde ha fönster, så därför brann stearinljus i hållare på väggarna. Här nere var det tyst, och längst bort fanns en liten dörr som ledde in till lastrummet. Redrin hade precis öppnat dörren och klivit in när en man plötslig lyfte huvudet från kojen.
-Gå ut därifrån! Gå upp på däck och gör något vettigt! Här får du inte vara! Redrin gick snabbt ut ur rummet och upp på våningen ovanför. Han satte sig ner och tänkte på vad han hade hunnit se. För det första fanns det massor med lådor i rummet. I hörnen stod burar med någonting som hade rört sig. Minnesbilderna bleknade snabbt. Han hade sett flera band på väggarna med märkliga föremål, han trodde att det var fjädrar, och även dikter som hängde bredvid. Han mindes att det fanns fler lådor och förpackningar av olika sorter, varav flera var öppna åt något håll, men han kunde för allt i världen inte komma ihåg var det fanns i dem, förutom att en långsmal låda tycktes innehålla vapen.

-Land i sikte! Utkiken i toppen av masten stod upphetsat och pekade svagt babord, åt nordost. I fören stod kaptenen med en tubkikare och såg ut över vattnet. Nu kunde även Redrin urskillja en stad långt borta, men "Pekfingret" närmade sig snabbt, och snart kunde han se hur stora fartyg låg för ankar, och mindre skepp, förtöjda vid kajen. Rader av stenhus beklädda med murgröna och fönster tornade upp sig framför honom i det starka solljuset, runt staden fanns bara strand åt öst och väst, och bakom väggarna kunde han skymta en skog.
-Kasta ankar! Ta ner alla segel! röt kaptenen. Männen lydde, och snart hördes två ljudliga plask samtidigt som segel föll och bands fast vid bommarna och masterna eller stoppades undan i segelsäckar. Edward bad honom att kliva ner i den lilla roddbåt som skulle ta besättningen i land, även om många stannade ombord. Vattnet skvätte runt årorna när de gled mellan olika båtar, några större och några mindre. Alla var dock små nog att få plats vid kajen. Redrin kunde se hur vattnet speglades i skroven, och den lilla roddbåten gled intill kajen. Den lade till vid en small träbrygga, inte bredare än en fiskmås med vingarna utsträckta. Bryggan sträckte sig längs ena kajen, och när redrin klev upp på den hörde han plötsligt hur mycket folk det var i staden, nu när inte årtagen överröstade allt prat. Hundratals röster som förtäljde om olika saker. Några siade om domedagen, det måste vara domedagsprofeter. Andra berättade olika sagor och fiskehistorier, men de allra flesta ville bara sälja sina varor för att tjäna sitt levebröd. Bortom sorlet av alla röster, och ändå så nära, hördes porlandet av vatten, som rann. När han tittade ner såg han öppningen till någon sorts underjordiskt vattensystem, en kloak? Det mörka hålet var gallerförsett och stank ruttet kött och dylikt. De klev upp på den lilla bryggan, som låg i en behaglig skugga från alla båtar, och sedan vidare upp längs en stege av järnhandtag, tills de var uppe på kajen. Redrin hade alldrig sett så många människor. De var överallt, bärandes på korgar, tygstycken och allehanda varor. Några släpade på kärror eller ledde oroliga hästar genom den enorma folkmassan, och det var ändå bara de som rörde på sig. Minst lika många till stod vid vagnar, mattor eller stånd överallt längs kanterna och försökte sälja allt vad världen hade att erbjuda, och i de mörkare gränderna, även vad som inte erbjöds, utan som ljusskyggare personer hade stulit, och kanske till och med dödas för. Ville man åt sådana föremål, behövde man veta var och vem man letade efter, och dessutom äga ganska mycket pengar. Här på torget fanns dessutom större sällskap, kaptener med deras besättningar som rekryterade nya besättningsmedlemmar till farofyllda resor och olika viktiga människor inom politiken, oftast under kardinalens hand, som drev in skatter eller efterlyste brottslingar. Vad de alla dock hade gemensamt, var att de alla ropade olika saker, om och om igen.
-Fisk till salu! Färsk fisk till salu! Billigt, billigt!
-Någon som har sett denna man? Han är efterlyst på mordet på greve Marlis!
-Adrin! Adrin! Någon som känner igen namnet? Kan någon säga mig vart denne man bor?
-Hjälp en stackars fattig kvinna, jag har fyra barn och min man har ryckts ifrån mig i influensan!
Nej, vänta. Adrin? Det var ju hans far! Någon på torget sökte efter hans far! Redrin trängde sig fram genom folkmassan till en flicka som stod på en låda intill en vägg. Det var dock något märkligt med flickans utseende. Hon såg inte ut som vanliga norbor, inte heller som någon överlevande från det Äldre Riket, och definitivt inte från Mellanberg. Hon hade ett bredare ansikte med en smal näsa, och en annan färgton i huden, lite mörkare, lite grönare än de andra runt henne. Och hennes hår var tjockare och mörkare än den blekbruna färg Spjutkustens och Nordskogens invånare ofta hade. Hennes klänning var inte heller influerad av rikemanskläder, som kvinnor försökte efterlikna i dessa tider. Den var vävd av någonting tjockt, blektbrunt och delad på mitten, som om den var gjord för ridning och vandring, och inte för studier eller städning och tvättning, som människokvinnorna oftast ägnade sig åt. hennes jacka, ja det var faktiskt en jacka, var av skinn, och med långa rader av päls utmed armarna. När hon såg att han tittade på henne, böjde hon sig ner från lådan och drog honom till sig.
-Känner du adrin? Vet du hur jag tar mig till honom? Jag skulle bli tacksam om du visste något! Hon pratade fort.
-Ja, Adrin är min far. Redrin såg hur hennes smala ögon vidgades.
-Är Adrin din far? Adrin Rönnskiöld? Du måste be honom att återvända! Den Blåa Handen utnyttjar honom!
-Min fader är hemma i Kinith-Unur, jag blev skickad istället för honom. Han tog en paus. Förresten utnyttjar de inte mig, jag hjälper dem med ett viktigt uppdrag.
-Det är vad du tror! De vill inte alls ha fred i världen, de vill ha den för sig själva!
Innan han han svara hörde han Edward som trängde sig fram ur folkskaran.
-Redrin! Kom hit! Prata inte med hororna, de ger dig bara problem!
Flickan var nära att kasta sig mot honom i raseri, med handen på ett handtag som stack ut ur jackan på ett oroväckande sett, men hon behärskade sig. Hon vände sig i stället mot Redrin som motvilligt drogs därifrån.
-Fråga efter Cea på värdshuset Sjungande Sjöjungfrun! Det var allt hon han säga innan hon försvann i vimlet av människor. Redrin försökte se vart hon gick, men hon var redan borta. Edward drog honom i axeln.
-Kom med, du får se mer av staden efter att vi har ätit. Han såg upp längs den kullerstenslagda gatan framför dem. den myllrade av folk, och längst uppe låg ett stort hus med balkonger, blomlådor och stora fönster.
-Norrgård, det finaste värdshuset i hela Teha. Här kommer vi att äta middag och bo medan vi väntar på några män som just nu reser hit från den stora kratern i det Äldre Riket. Vad de har gjort där vill jag inte berätta, men du kommer att få veta det så småningom. De var nu framme vid den stora porten, av något mörk träslag som Redrin inte kände till. När de steg in möttes Redrin av en syn som han inte trodde existerade i en så här avlägset belägen stad. Två trappor ledde upp till en lång balkong som gick längs väggen och längre in i huset. Mellan trapporna stod en disk med krukväxter på. bakom den stod värden. Till höger och vänster stod fontäner på stengolvet, och runtomkring fanns bänkar i rader. Eftersom marmor var i princip omöjligt att få tag på här, fanns det vackra och nogrannt snidade trästatyer i stora nischer längs väggarna. De föreställde skepp, sjöodjur och kaptener. Edward betalade kostnaden för rummen till besättningen, och Redrin ville inte ens försöka räkna alla hertingar och spiror som Edward tog upp ur sin penningpung. Middagen de åt bestod av hundratals olika soppor, grytor, röror, hela djur, sallader och bakverk. Vin, mjöd, sprit, mjölk och andra drycker från alla världens hörn radades upp i flaskor, krus och kannor. Ändå var det tyst som i graven under hela middagen. Ingen rörde en min, eller yttrade ett ord. Efter de alla måltiderna var han så mätt så att han kunde spricka, men han tänkte ändå på vad flickan vid torget hade sagt, och begav sig utan ett ord ut ur huset och irrade genom gränder och bredare gator, tills han såg skylten som sade att den Sjungande Sjöjungfrun låg här. Han öppnade den lilla dörren och gick in. Trots att det inte alls liknade Norrgård, trivdes Redrin  bättre här än i den stora palatsliknande byggnaden. Han gick fram till värden och frågade efter flickan som hette Cea. Mannen tänkte efter och öppnade sedan munnen.
-Fröken Cea är nere vid badhuset vid hamnen, du kan vänta här nere om du vill. Han sträckte sig efter något i en korg bakom disken. Här, ät en bulle medan du väntar, jag bjuder. Han log.
-Tack så mycket, sade Redrin och satte sig i en fåtölj framför brasan som sprakade välkomnande. Han satt där ett tag och tuggade på sin bulle medan timmarna gick, och kvällens mörker kom krypande. Elden brann fortfarande när han hörde hur dörren öppnades och stängdes. Sedan hördes steg.
-Har en pojke varit här och frågat efter mig? Värden gjorde en gest, och Cea vände sig om och satte sig i en annan fåtölj bredvid honom. Han såg att hennes hår fortfarande var vått, och hon såg alldeles nytvättad ut.
-Så du trodde verkligen på mig? Hon såg lättad ut, ett svagt leende syntes nästan på hennes läppar en sekund.
-Du bad mig träffa dig, jag kan ju inte strunta i en inbjudan. Redrin lät behärskad.
-Du vill säkert veta vad jag menade på torget. Ett ögonblick bara. Hon reste sig upp och gick sakta upp för trappan. Han satt en stund och väntade, tills hon kom ner igen med ett ihoprullat pergament i handen.
-Det här meddelandet var till din far, men du bör förmodligen höra det nu. Hon Harklade sig.
"Adrin. Jag har länge tyckt mig se en ondska i den blåa handen, och nu är mina farhågor besannade. Jag vet inte om du förstår vad som hände vid den Violetta Floden, men jag är säker på att du kommer ihåg Poeten och kvinnan, som Handen vägrade berätta namnet på. De påstod att hon var för ondskefull för att någon skulle få ta hennes namn i munnen. Så är inte fallet. Poeten är Handens nyckel till dominans, och kvinnan är den enda som kan stoppa dem, enligt Fhurigh, en upptäcktsresande som återvände nyligen med dessa fruktansvärda nyheter. Dessutom verkar det som om kvinnan tillbringar sin tid på ett berg, med Tehas förra drottning Opal, som sattes i exil sedan hennes man avrättades, och något som hon kallar ett husdjur. Kvinnan är förkrossad och vägrar göra någonting, men om du kan fly den Blåa Handen och övertyga henne om att världens öde vilar i hennes händer.
Ghenas" Cea, tystnade, men fortsatte sedan att tala.
-Ghenas är en mycket viktig man där jag kommer från. Du kan lita på honom. Hon tog en paus. Men eftersom du är utsänd istället för Adrin, bör det vara du som skall finna kvinnan. Redrin satt tyst en stund.
-Vad om du bara försöker lura mig? Cea såg bestört ut.
-Det gör jag inte! Tro mig! Du måste fly den Blåa Handen! Jag hjälper dig, om så krävs! Det blev tyst, bara elden sprakade svagt i eldstaden. Redrin såg misstänksamt på henne. Värden hade gått och lagt sig.
-När går vi? Redrin såg henne i ögonen och log, och Cea brast ut i ett högt skratt ett tag, sedan sade hon:
-Vi bör ge oss av i morgon, innan dimman lättat och det fortfarande är tyst i staden.
-I så fall bör jag ge mig av till Norrgård och packa. Cea såg förebrående på honom ett tag, men reste sig upp.
-Möt mig nere vid hamnen i morgon. Lämna inget på rummet, du kommer nog inte tillbaka.

Den natten kunde Redrin inte sova, utan låg vaken och väntade på det bleka morgonljuset, som efter vad som kändes som en evighet, äntligen sken in genom fönstret. Han tog sin kappsäck, packad kvällen innan, drog på sig sina kläder och stövlar, och smög försiktigt genom dörren, nerför trappan och ut ur huset. Han följde gatorna genom den tomma staden, tills han var nere vid kajen. Först såg han inte Cea någonstans, men sedan skymtade han en siluett av någonting stort längst ut vid kanten. När han gick närmare såg han att hon stod bredvid en enorm skalbaggsliknande varelse, med breda betar och ett horn i pannan, och två mindre på sidan. Den var försedd med en sadel, och Redrin insåg att han antagligen skulle fly på insektens rygg.
-Tänker du bara stå där? Cea var inte lika pigg som han själv, van som han var att stiga upp tidigt och dra nät.
-Nej, nu ger vi oss av innan de ser oss. Redrin var på väg att sitta upp på djuret, när han hörde röster utifrån havet. De ljöd från Lillfingret, ute på det spegelblanka vattnet.
-Det är pojken! Där på kajen! Han flyr! Redrin såg förfärat på hur besättningsmän slängde sig i vattnet och simmade efter honom. Han blev så panikslagen så att han glömde att undra över varför de kunde simma, vilket inte var vanligt bland en vanlig besättning. Cea höll dock sig lugn, framför allt för att hon kontrollerade djuret.
-Ducka, fort! ropade Cea när de tog ett språng ner på bryggan och sedan ner i vattnet, där de kravlade in i ett av avloppsrören. Det mörka hålet var gallerförsett, men det hindrade inte monstrets starka käftar.
-Förresten så är det en ryniabagge, det du sitter på. Hon kastade en blick bakåt och räckte honom en smal klinga.
-De springer efter oss, slå bort dem om du når. Redrin såg förvånat på henne, men vände sig genast om, bara för att mötas av händer som sträckte sig efter honom. Han högg i armarna, vars ägare skrek och släppte taget. Han högg, medan Cea red dem genom tunnlarna, bitvis vattenfyllda till knäna, medan bladet färgades rödare och rödare av sjömännens blod. Fram genom de mörka gångarna, med fotstegen ekande i det låga taket, varifrån det hängde gammalt slem som luktade ruttet. Händerna tycktes alldrig ta slut, även om han mot sin vilja kapat några.
Plötsligt höll Cea in baggen, de var framme vid en underjordiskt flod, som rann genom en kanal. Redrin hann tänka att det nog var floden som rann genom skogen och ut i Teha. Förföljarna var några meter därifrån.
-Håll i dig! Cea satta hälarna i sidan på baggen, och de tog ett språng tvärs över vattnet. Med en duns landade de på stengolvet på andra sidan. Cea vände sig om för att se att Redrin var kvar, och red sedan vidare genom tunnlarna. Det hördes ilskna röster bakifrån, men plötsligt såg han att det ljusnade längre fram.
-Vi är ute! skrek han i glädje, bara för att höra Ceas koncentrerade röst snäsa ett svar. Hon red ju fortfarande.
-Jag vet, jag sitter framför dig. Plötsligt var de ute i skogen, men de stannade inte. Medan de red vidare såg Redrin hur höga träd med täta, taggiga blad och mörka stammar lutade sig över dem, tätare och tätare ju längre in i skogen de red, och marken var täckt med snåriga buskar och stenar, varav några var större och formade klippiga kullar runt omkring dem. De red i tystnad, djupare ocj djupare in i skogen. Efter någon halvtimme, när dimmorna hade lättat och solen var på väg upp, även om man inte såg så mycket av den här i skogen, höll Cea plötsligt in igen. Hon klev av, han gjorde samma sak. Sedan band hon ryniabaggen vid ett träd och satte sig ner.
-Jag tror vi skakade av oss dem. Hon log igen. Här, du måste vara hungrig. Hon tog upp lite bröd ur väskan.
-Ghenas nämde att det finns några skogsbevuxna berg söder om Regnmarkerna, ett par mil från Rynia, där skulle kvinnan vara. Hon tog upp en karta och en kompass ur fickan.
-Vi behöver mer proviant och utrustning, eller hur? Redrin såg frågande på henne.
-Lugn, vi behöver inte gå tillbaka till Teha, om det är det du undrar, jag känner en handelsman som reser fram och tillbaka till Teha förklädd, på den vägen vi kommer att färdas på. Redrin andades ut.
-Jag känner dig knappt, men jag litar på dig. Han log, och Cea besvarade hans leende. Någon timmes vila, sedan skulle de ge sig av igen, vidare österut.