Kapitel Två
kapitel 2 lila häxan
Sanden yrde runt den häst liknande varelsen hon hade fått tag i förra stan. Den långa vackra kvinnan satt tyst och tänkte. kvinnans kläder var mörklila och silvertalismanen hängde och slängde. Det var ett vackert smycke, det var helt blankt och såg ut som ett silverägg. Men det var som om längst inne i smycket fanns det lila rök och ljus som dansade runt i ägget. Som sagt var kvinnan helt klädd i lila och det ända som syntes var kvinnas ögon dom var lika lila som kvinnas kläder. Hon började skymta hamnstaden Teha. snart skulle hon härifrån. hon hade inget intresse av det här landet längre hon skulle till andra sidan havet, där skulle hon finna vad hon sökte. efter några timmars ritt stannade hon några kilometer utanför Teha och steg av djuret ner i den varma sanden. Solen höll på att gå ner och det skulle bli iskallt som uppe på snöiga bergens toppar. kvinnan öppnade munnen och sa till djuret: "Jag ska hjälpa dig. Du kommer inte dö, och när jag ropar kommer du tillbaka" Kvinnan hade en behaglig mjuk ton, en sån där som man inte kan tröttna att lyssna på. "Men du behöver någonting innan jag går", sa den mjuka rösten och kvinnan lät inte lika lugn längre. hennes ögon blev sorgsna och hon smekte djurets kind. "Det kommer göra ont, men jag lovar att du kommer tycka att det var värt det, Etla", sa hon med en sorgsen röst. kvinnan öppnade munnen och hostade till. inte så som man gör när man är sjuk utan en lätt puff och ur munnen kom ett lila ljus som stannade framför kvinnans mun. Hon blåste lätt på ljuset och det flög mot djurets mun. Djuret öppnade munnen och ljuset flög in. I nästa sekund skrek djuret av smärta. "shhhh", viskade kvinnan. Djuret föll ihopp på marken. "Sov Etla, vi ses på andra sidan havet", viskade kvinnan och började vandra in mot staden. Efter ungefär en timma var hon nästan vid hamnen. Båten skulle gå vid solnedgången. De höll på att gå på. Det var inte många på båten. Det var lite packning, kaptenen och fyra personer som satt lite utspritt i båten. En mamma satt och kramade sitt barn som såg ut att vara cirkaa åtta år, och helt blek i ansiktet, en man med grått hår och kalla grå ögon stirrade misstänktsamt på alla andra i båten, en person i svart satt i hörnet och man kunde inte avgöra om det var en han eller hon. Hon satte sig ner och kaptenen, som var en gammal flintskallig man med knappt några tänder sa: "Båten går! Vi är framme om tre dagar". Han gjorde loss båten och dom åkte iväg ut mot det blåa havet. Hon ville sova man det var någonting som störde henne, det var nått fel med båten eller nåt fel med någon på båten. Hon kunde inte sova och timmarna gick. Vid midnatt kändes den märkliga känslan starkare och det blev ännu svårare att somna. Hon var nästan säker på att den där märkliga känslan kom från typen i svarta kläder. Hon granskade honom noga det var nästan som om mörk rök kom ut under kappan. Hon upptäckte en sak och förstod att varelsen som satt i hörnet av båten inte var mänsklig. Hon kasta sig fram mot varelsen och skulle dra sitt svärd hon hade gömt under kappan, men varelsen var snabb och fort som blixten flög den upp och vrålade en fasansfullt läte. Det var en skuggdemon. men den här var större än dom vanliga hon brukade träffa ute i öknen. " Du valde fel båt, monster. Nu har du ingenstans att fly", sade kvinnan med en iskall röst som skulle kunna komma från djävulen själv. Skuggdemonen kastade sig mot henne och hon drog sitt svärd och högg mot demonen. Demonen skrek till av smärta men gav inte upp och försökte riva henne med sina klor. Hon högg mot demonen och svärdet klöv den på mitten. Demonen försvann och kvar låg en svart ädelsten. Hon tog upp den och svalde den. Hon vände sig om. där satt mamman och hennes dotter likbleka i ansiktet och den gamle mannen lika blek. Kaptenen hade tappat sin ciggarr. "Jag är hemst ledsen, men om den hade fått leva bara några minuter till så skulle den bli för stark och döda oss alla", sa hon och rösten var mjuk och lugn igen. "Men hur visste du...", sa mamman. "Demoner har inga ben och jag märkte att det hade inte varelsen under kappan heller. Han svävade i luften utan att nudda marken även om det bara var några milimeter." Hon tog en paus "Försök att sova nu, det ska jag göra", sa hon vänligt och gick och lade sig.
