fantasynordarna

Skogen var ljus och inte särskilt tät. Den liknande mer en väldigt tätbevuxen äng, fylld av höga träd med stora kronor. Solen förgyllde bladen och bildade vackra mönster på marken. Trots att detta land låg på andra sidan havet var det ändå väldigt tätt bebott, och trots att hon och pojken var utanför Lucina skymtade de  då och då stugor och gårdar mellan träden. Egentligen var det mest pojken som uppmärksammade dem varenda gång, för hon höll ögonen på den stenlagda vägen framför. Trots att hon rest så länge visste hon inte riktigt vad hon skulle göra när hon kom fram, men hon visste vad hon ville uppnå: Hon ville hämnas på den Blåa Handen. Hon borde vara lycklig nu, hon befann sig på en vacker och lugn plats, utan skulder eller krav. Hon borde njuta av stunden, men hennes inre mörknade ständigt, det var som om svartare mörker vällde fram framför ögonen på henne varje gång hon försökte glömma sin hunger efter hämnd, och djupt ner i henne, långt ner under ytan av hennes medvetande, låg en saknad efter mannen hon mist och sov en orolig sömn, en sömn som stördes av mardrömmar och oljud, men ibland, på kvällen, vaknade den och skrek inom henne, försökte ta sig ut.
-Se där, en stuga! Vem tror du bor där? Jag tror på en skogshuggare, ska vi slå vad? Pojken drog henne i klänningsfållen och pekade ivrigt ut i skogen, där det föga förvånande stod ett litet mossbevuxet skjul.
-Varför går du inte och frågar? Hon log mot pojken, som plötsligt blev helt vit i ansiktet.
-Men... Men tänk om...! Uhm... Jag har ingen lust att gå dit, det är inte så viktigt.
-Du är lite rädd för att den som bor där är farlig, eller hur? Innan pojken hann svara, fortsatte hon.
-Det är bara bra, lita inte på allt och alla du träffar, det kan leda till att du mister livet, eller någon annans liv... Meningen dog bort i en suck. Pojken tänkte fråga varför hon inte fortsatte, men han kom på att han själv inte skulle vilja berätta vad som hänt med hans familj. Han tittade ner i marken och de fortsatte gå. Skogen blev öppnare, och de passerade ett fält som glänste i solen, och när de såg västerut såg de bara en himmel, inte skogskrönet. En smal stig var upptrampad över ängen, och på andra sidan väntade de låga träden i skogsbrynet igen. Fältet var smalt, och de var snart över på andra sidan. Just som de kom in mellan de första träden såg hon någonting i ögonvrån. Det som hände sedan gick fortare än en bågsträng släpper en pil. Innan hon visste ordet av, hade hon kedjor runt handlederna och halsen, och hon kunde inte se hur det gick för pojken. Hon försökte bryta kedjorna med magi, men hon kände direkt hur krafterna rann ur henne och ut i kedjorna när hon försökte, och det var nära att hon föll ihop på marken, men hon höll sig uppe, höll sin heder och stolthet uppe. Fram bakom träden klev två män som höll i kedjorna, och de gick emot dem. Hon var tyst, när de kom fram till henne.
-Jag är förvånad. Förvånad och överväldigad. Vad gör du här, och vad är det där för ett kryp? Mannen sparkade till pojken, att döma av ljudet. Mannen tog till orda igen.
-Vi trodde att du hade vett nog att hålla dig undan, men här är du i alla fall. Hon sade ingenting.
-Jurino, vi borde ta med henne till slottet så fort vi kan, sade den andre mannen.
-Ja, förstås, sadla hästarna. Männen började binda dem med kejdorna, och hävde sedan upp dem på ryggarna till de hästarna som hela tiden hade stått en bit bredvid stigen. Sedan satt de själva upp och red iväg. Skogen passerade fortfarande förbi dem på båda sidor, men hon kunde inte längre se den som vacker, utan bara förädisk och djävulsk. När hon började se flaggor längs vägen med den blå handen på, slog det henne, att detta kanske var vad hon hade begett sig hit för? Hon sökte ju hämnd på den Blåa Handen, och nu blev hon ju förd rakt in i armarna på dem? Dock hade hon inte planerat att anlända där som fånge, utan som sig själv, och gärna i hemlighet, oupptäckt. Nu var hon i alla fall på väg, vare sig hon ville det eller inte. Hon tittade upp, och såg ett enormt torn resa sig ur träden. Ett torn i svart marmor, trädekorer över varje fönsterbåge pch dörrkarm, och tjock, mörk murgröna klängde upp längs väggarna. En bred trappa ledde upp till porten, men just som hästarna skulle sätta hovarna mot det första marmorsteget, svängde de av åt höger. De hade travat igenom en port med infattade ädelstenar och runor, och var nu inne på en stenlagd gård, med höga valvbågar på rader över parkvägarna, som gick i rader mellan dammar, där inge grodor hoppade och inga näckrosor växte. Allt försvann bakom ett hörn när hon och pojken plötsligt blev avknuffade bredvid en mindre dörr, ett pra trappsteg ner i marken, i skuggan bakom tornet. Männen föste henne framför sig.
-In med dig, du vet mycket väl att Hjelenharts vill träffa dig. Detta är ingen saga, det är verkligheten, och du kommer inte att bli räddad av en prins, ej heller skonad för att du har ett barn med dig. Dock är mästaren ingen mördare, han kommer inte att döda dig i onödan, så det du kan förvänta dig nu är många år utan ljus, ungefär lika många år, som ditt liv innehåller. Mannen öppnade dörren, men hon stretade ännu emot när de försökte knuffa in henne, med hjärtat plötsligt i halsgropen. Etla. Insikten kom till henne lika plötsligt som en groda sväljer en insekt, släcker varelsens liv för alltid. Etla hade följt dem i luften hela dagen, efter att pojken velat sitta av och färdas vägen med fast mark under fötterna. Var fanns Etla nu? Hon såg upp i himmlen.
-Din flygande häst sitter i ett torn. Vi ville döda den, men de sa att de ville studera den först, vi är trots allt världens mest avancerade magiker. Det var en av männen som sade det åt henne, som om han kunde läsa hennes tankar. Hon teg, och leddes genom en korridor, som svängde genom rum som liknade maskinrum, fulla med ångpannor och rör som var heta av ångan som for omkring inuti dem. Dörrar ledde till dörrar, rum ledde till rum, men plötsligt slog det henne hur unket det luktade, när en större dörr öppnades och en våg av rosendoft slog emot henne, likt en våg mot en klippa, och hon föstes in i ett rum som hon inte kunde se, för på hennes vänstra sida hängde ett långt tygstycke av sammet, en ridå, broderad med blåa händer, och åt höger var en stenvägg.
-Mästare, vi ber om ursäkt för att vi stör, men vi har ett viktigt möte åt er. Det var den ena mannen som talade.
-Hmm... För hit honom. En röst från andra sidan ridån ljöd, mörk, men kraftig, fock lågmäld.
-Hon. Det är en kvinna. Ska vi placera henne vid ert bord, eller i en stol framför er?
-Om det är en kvinna kan du slänga henne på golvet, hon behöver ingen stol. I sitt stilla sinne tänkte den lila hur hon skulle plåga denne man till döds, om hon lyckades rymma, men sedan knuffades hon genom ridån, ut på ett kallt stengolv. Rummet hade högt tak, med sidenstycken upphängda i taket, höga, ovala fönster med guldinfattade bågar. Runt omkring henne stod bord i en kvadrat runt den nersänkning i golvet där hon låg, som kunde ha varit ett balgolv, om det dansats i detta torn. Bordet mot ridån var högre upp, och i mitten satt en man, mannen som talat, på en hög tron, blå, med guldfärgade örnar som omringade honom, och silverinfattningar och spröt av guld och platina utåt åt alla håll, konstfullt skulterade, så att tronen nästan blev en egen värld, och i mitten satt mannen, som även han, på grund av sin utstyrsel, blev en värld. Axelvaddarna var konstverk i sig själva, för att inte tala om kronan, som med det bleka ansiktet, och det ännu blekare leendet, fick mannen, Hjelenharts, att se övermänsklig ut, dessutom satt han helt stilla, inte nes bröstkorgen rörde sig av andningen.
-Det är du. Du är här.
Hon kände hur han trängde in i hennes medvetande, och innan hon han kämpa emot, kunda han läsa alla hennes tankar, likt som på krokar kunde han fiska upp dem. Dock teg hon.
-Kvinna, mot dig behövs ingen formalitet, vi har mötts förr, så jag går rakt på sak. Jag är inte förvånad över att se dig, här, inte mycket förvånar mig längre, vad som däremot är uppseendeväckande är ditt syfte, som så tyligt översvämmar din hjärna. Du tror väl inte att du kan döda mig? Den dagen för så femtio år sedan, du stoppade nästan vår omvandling av din man från människa till Poeten. Jag säger inte att det var helt fel du gjorde, kratern som bildades där råkade ju förstöra hela det gamla riket, men du tyckts inte fundera över hur mycket bra din man nu kan göra för världen, nu när hans krafter är så starka. Din man var uppfinningsrik, inspirerad och fantasifull. Han skrev fantastiska historier och skaldade himmelska sånger. Tänk hur mycket han kan göra nu när han skriver på världens sidor, han skriver om världen, kvinna! Han redigerar världen efter vårt tycke!
För första gången kunde hon inte låta bli att tala.
-Det är du som måste förstå att det inte är rätt att låta monster utplåna alla andra folkslag bara för att ditt gamla styre, kungen av det äldre riket, tyckte att människorna skulle ta bättre hand om världen om de hade den för sig själva, det är fel, det måste du förstå!
-Jag hör inte om dina åsikter, honvarelse, och utöver det finns det ingen vilja kvar i din mans medvetande, hans äldre själ är borta, bara hans inspiration och kropp finns kvar.
-Du... Han...
Hon bästämde sig för att tiga i stället för att försöka sig något hon inte visste vad det var. Hjelenharts vinkade till sig en vakt, som genast ställde sig bredvid honom.
-Eftersom du inte har något att tillägga... Han vände sig åt vakten.
-Spärra in henne. Låt henne inte mögla i någon fängelsehåla, utan ge henne mat och vatten, och ge henne ett litet rum, men lås dörren, sätt vakter på den och bind magiabsorberande kedjor runt hennes handleder. Inte så långa så att hon når fram till dörren, men så att hon kan röra sig fritt i cellen, man ska ju inte vara för elak mot sina "gäster". Han flinade kallt. Vakten gick fram mot henne, ryckte upp henne och släpade iväg henne uppför en trappa i ena hörnet mot rummet. Hon teg. Hjelenharts tog till orda igen.
-Ta pojken med henne också, hon behöver sällskap.
-Men mästare, pojken är död! En av våra män sparkade honom till döds.
-Jag vet.

Hon satt i en fåtölj i ett litet, unket tornrum och stirrade rakt på den döde pojken. Han hade tydliga avtryck av fötter i revbenen, och en blodstrimma som rann längs mungipan. Varför hade hon dragit in honom i det här? Varför hade hon inte stoppat honom när han ville följa med? Nu var han död, och ingenting kunde få honom tillbaka till liv, ingen magi eller kraft i hela världen kan tända en slocknad själ igen, även om det gick rykten om människor, mytiska halvlegender och magiker som sägs komma inte från denna värld, men från en annan, från gudarnas rike, som lyckats få en död kropp att börja röra sig igen, själlös, och ibland till och med tala, men hon trodde inte på det. Enligt ryktena hade de bytt ut ett medvetande mot ett annat, för att skapa en energikälla stark nog att hålla hjärnan igång, som i sin tur kunde sköta kroppens funktioner. Men det krävde oerhörd koncentration och sinnesbalans, och det kunde hon inte uppnå nu. Dessutom satt de fruktansvärda kejdorna runt hennes handleder, som visserligen var lätta och tunna, men de sög all energi ur henne, all magi, tills hon kände sig som en vanlig icke-magisk människa. Hon var svag, och även om hon skulle kunna bryta kedjorna, lirka ut den ena änden mot vakten genom gluggen i dörren och sätta den andra änden mot pojken, så att magin kunde flöda istället för att absorbera, skulle hon inte klara det. Pojken var död. Död. Död, död, död.
Men vänta. En fläkt, en pust av liv, hon kände den. Hon tittade mot pojken, men han rörde sig inte. Då sökte hon med blicken i rummet, tills hon märkte att det var pojkens alla minnen och färdigheter som lämnade kroppen, svepte upp i luften för att försvinna för alltid. Det fick inte ske. Hon skulle försöka fånga dem. Ja det skulle hon. Hur länge hon än behövde sitta här, skulle hon för evigt gå igenom vart enda minne som pojken hade haft, tills hon hade samlat ihop all hans kunskap. Vad hon skulle göra sedan kunde bara tiden avgöra.