fantasynordarna

Hon vaknade den morgonen av soljuset och folket som redan börjat röra sig på gatorna för att hinna hitta ett bra ställe att sälja på. Hon stirrade på boken som hade trillat ner på golvet. Varför kunde hon inte läsa det? Hon hade levt i över tretusen år och kunde så många språk, så varför kunde hon inte tyda de här? Hon klädde på sig och tog boken under armen och gick ner för att äta frukost.
"Har hon alltid lila på sig?" frågade en man som satt och åt en sorts brun kletig massa. Hon kände igen honom. Det var mannen som lånat henne pengarna igår.
"Det är min favoritfärg" svarade hon i en mjuk ton.
"Pratar dom inte om nått lila monster från öster?" sade gubben med den för stora hatten.
"Inte vad jag vet" sade hon i en förvånad och lugn ton. Såklart bluffade hon. Hon var det lila monstret som alla hatade utan att ha träffat henne. Så tyckte alla.
"Men du ser ju inte ut som ett monster precis, och lila är väl mode nu bland ni kvinnor. Min lilla Melodi vill alltid köpa den där lila kläningen när vi går förbi, men gud vad den är dyr" suckade bartendern och gav henne en tallrik med mycket mat på.
"Hur länge stannar fröken Opal?" undrade mannen med hatten.
"Jag väntar på ett brev från en vän, sedan far jag iväg" sade hon. När hon ätit klart sin frukost gick hon ut, skyndade sig mot biblioteket, men när hon kom fram till torget hörde hon ett annat ljud än "Kom och köp färsk fisk!" eller "Sidentyger halva priset!". Det var ett skrik. Ett barns skrik! Hon vände sig om och såg ett stånd med frukter. Några stod runt och tittade på och eftersom hon var mycket längre än dom andra människorna såg hon över deras huvuden. Framme vid ståndet stod en liten pojke som såg ut att vara högst tio, han kämpade för att ta sig loss från en man som hade ett hårt grepp om hans vänstra arm. I andra handen höll mannen en stor köttkniv. "En hand får man betala om man snattar från mitt stånd", skrek den stora mannen. På en halv sekund hade hon gått fram och tagit tag i hans väldiga arm.
 "Ursäkta, jag vill hjärna betala för vad den här pojken tagit", sade hon med en iskall ton som fick den stora mannen att bli helt stilla och bara stå och stirra i säkert fem långa sekunder.
"Jag vill betala för den här pojken", upprepade hon.
"Han har tagit ett äpple", stammade han fram och släppte pojkens arm.
"Jag betalar för det plus tio äpplen till", sade hon i en lite mjukare ton men hon stirrade fortfarande iskallt på den stora mannen. Mannen tittade skräckslagen som om hon var ett monster. Han lade tio äpplen i en påse och räckte fram dem med en skakande hand. Hon tog påsen, lade pengarna i hans hand och vände sig om. Pojken stod och stirrade på henne. Han hade tjockt brunt hår och mandelfärgade ögon.
"Här vännen, se till att du inte hamnar i en sådan här knipa igen" sade hon och lade påsen i hans vänstra hand, eftersom han hade den andra i fickan, och gick snabbt iväg därifrån. Hon visste inte om hon hade gjort rätt eller fel, pojken skulle blivit av med sin hand om hon inte hade gjort nånting, men om någon i den här staden visste att hon var den lila häxan skulle han bli inblandad om de visste att hon hade hjälpt honom. Hon skyndade sig in på biblioteket och upp för trappan och försökte leta efter nya böcker så att hon kunde glömma bort pojken. Men det gjorde hon inte, och hon hade bara varit där i några minuter när hon kände att någon tog tag i hennes hand. Hon kände sig som om det stod en skylt över hennes huvud där det stod: "Här är lila häxan alla prisjägare, ta för er bara! Lila monstret från öster tag ett ben, varför inte hennes huvud det ger mest pengar!"
"Hon är inte ond" sa en liten, nästan rädd röst. Hon vände sig om, oc där stod den lilla pojken. Hans stora mandelögon stirrade på henne.
"Gå hem" sa hon och försökte låta sur och iskall, men hon misslyckades. Det han sade sen fick hnne att bli lika stel som en stenstaty.
"Lilahäxan är inte elak, hon har just räddat min vänstra hand" sade han och han såg en aning gladare ut.
"Jag vet inte vad du pratar om," sade hon och den här gången lät hon inte heller som hon ville.
"Hon går att läsa som en öppen bok, men hon behöver inte vara orolig, jag ska inte säga till nån," sade den lilla pojken.
"Det är inte mig jag är orolig för utan dig!" sade häxan.
"Där är dem!". Båda vände sig snabbt om. Där stod män i rustning och med vapen, och grönsaksförsäljaren.
"Där är dem, arrestera dem!" skrek grönsaksförsäljaren. Männen tvekade och såg mycket nervösa ut.
"Grattis, lila häxan står framför er, det är bara att springa fram och döda henne, eller? Det kanske ni inte kan, jag är trots allt österländernas skräck, det lilammonstret från Teha. Är ni rädda? Det skulle jag vara, så skäms inte, men ni blir nog avrättade om ni inte följer er plikt. Men jag ska vara snäll och bara försvinna och då blir nog bara hälften avrättade," sade hon i en vänlig ton och med ett leende. "Trua" sade häxan och hon och den lilla pojken brann upp i lila eld och försvann.

De dök upp inne på hennes rum på "Svarta Tjuren".
"Har du ett hem?" undrade häxan.
"Nej, inget hem, ingen familj," sade pojken.
"Om du stannar här så blir du torterad, om du följer med mig så blir du kanske torterad och du kommer få uppleva andra faror som kanske är värre än tortyr: Det är ditt val, vad väljer du?"undrade häxan.
"Jag tror jag åker med dig om det är okej," sade han och titta nyfiket på när hon packade ner lite kläder och två böcker i en ryggsäck.
"Har du något du måste ha med dig?" undrade häxan.
"Allt jag äger är kläderna jag har på mig," sade han.
"Bra, då åker vi," sade häxan och hon tog tag i hans hand, och dom brann upp änu en gång i lila eld.

Den här gången hamnade dom hög över marken, dom stod på toppen av Lucinas katedral.
"Vad gör vi här uppe? Varför teleporterar vi inte oss ut ur den här stan?" undrade den lilla pojken.
"Lucina har en magisköld som alla stora städer, den hindrar en från att resa in och ut med magi" sade häxan.
"Så vi måste altså gå igenom portarna?" undrade den lilla pojken.
"Nej, tänk dig en lång pinne som svävar liggandes i luften. Du kan slå sönder den och gå rakt igenom där pinnen just var, men det finns två andra altenativ" sade häxan och titta på pojken som om hon ville att han skulle gissa. "Du kan hoppa över den eller gå under," sade pojken och stirrade en liten stund på henne, sedan fortsatte han: "Men vi kan inte hoppa över muren, den är nästan lika hög som katedralen och att gräva under muren skulle ta evigheter!"
"Vi ska inte hoppa och vi ska inte gräva, vi ska flyga," sade häxan lugnt. Pojken skulle just fråga om häxan verkligen kunde flyga och sedan hade han tänkt berätta att han var förskräckligt höjdrädd, men på ett sätt som gjorde att han inte såg ut som en allt för stor fegis, men två saker avbröt honom. Den ena var att han just tittade ner mot marken, och han mådde förfärligt illa och tog ett hårdare tag om häxans hand. Det andra var att häxan hade slutit ögonen och såg väldigt koncentrerad ut. Efter cirka en halv minut öppnade hon ögonen och munnen och gav ifrån sig den vackraste ton man kunde föreställa sig, och ljudet flög iväg bort över havet.
"Hon borde vara här om cirkaa tio minuter," sade häxan.
"V... Vem då?" undrade pojken och försökte glömma hur högt över marken de var.
"Du har höjdskräck va?" sade häxan och struntade i hans första fråga. Pojken brydde sig inte så mycket om hon svarade på frågan eller inte, och han klämde fram ett "ja" och försökte låta som om han inte var så jätterädd. "Alla är vi rädda för nåt," sa häxan.
"Du också?" undrade pojken och han hade nästan glömt bort hur högt upp dom var.
"Ja, jag är rädd för att världen förstår alltför sent och att vi går under" sade häxan lugnt. De blev tysta och när cirka nio minuter hade gått och strids- och varningslarmet ljöd högt i Lucina såg pojken och häxan något brunt komma in över havet, emot dom.
"Där kommer hon!" sade häxan.
"Sade ni att vi skulle flyga..." sade pojken.
"Ta det lugt om du håller i mig finns det inget att vara rädd för" sade häxan och den bruna varelsen kom allt närmare, och man kunde se vad det var. Det var en häst, en brun häst med vingar. Hästen landade bredvid dem på katedralens tak. Häxan satte sig på hästen.
"Kom" sade hon och räckte ut en hand mot pojken. Pojken tog tag i den och med häxans hjälp satt han nu mellan hästens hals och häxan.
"Etla morto," sade häxan. Hästen flög upp i luften och iväg längre in mot land och mot en gigantisk skog.