Kapitel Ett
Den här bloggen är en fantasyhistoria skriven av flera personer, därför kommer olika stycken att skillja sig markant från varandra, eftersom ingen författare skriver likadant som någon annan.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Edward rättade till halsduken och tittade upp mot kullens krön. Han fortsatte upp längs stigen, medan dom låga tallarna runt honom nästan knäcktes av den starka vinden. Regnet öste ner så kraftigt så att hans kläder klibbade fast vid hans hud. Väl uppe på kullen såg han hur molnen hängde tunga över Kinith-Unur, Spjutkusten. Trots att molnen täckte i stort sett hela skyn, såg Edward hur molnen sprack upp på några få ställen, som slitna itu av en stor kloförsedd hand. På alla dom små öarna böjde sig träden av regnet, och bortom dom såg Edward ingenting förutom det stormande havet. Framför honom ledde vägen ner i en liten skog, som var inklämd mellan två höga klippor. Edward drog kappan längre ner över ansiktet och fortsatte gå. Regnet öste ner. Väl inne bland dom höga, täta granarna lät regnet inte alls lika mycket som på hällarna, men det var inte torrare för det. Mossan på stigen var blöt, och vattnet droppade ner från grenarna. Runtom Edward satt stora spindelnät mellan och under grenarna. Han fortsatte fram på stigen, som slingrade fram mellan granarna. Dimma började svepa fram längs marken, och Edward började huttra, medan det gick kalla kårar längs ryggraden. Plötsligt kände han hur någon iakttog honom. Han vände sig om, och stirrade in i skogen.
-Kom igen, du vet vem jag är, sade Edward utan att vända sig om. Varelsen bakom ryggen lyssnade inte. Edward vände sig om, och såg en fjällig varelse som likande en blandning mellan en fisk och en varg, en kulvan. Slem och saliv rann ner längs sjögräset som hängde ner från överkäken, och regndropparna gav ifrån sig ett ihåligt ljud när dom träffade fenorna som satt på kulvanens ben. Den utstötte ett gurglande väsande, och tog ett språng mot Edward.
-Så du har alltså valt att vandra dödens väg. Edward drog en lång dolk med mystiska tecken på ur bältet. Kulvanen grep tag i Edwards långa kappa och slet i hans ansikte med sina klor, men ramlade ner igen när dolken rev upp ett stort sår i magen på monstret. kulvanen såg hur blågrönt blod droppade ut ur såret, men hoppade fram mot Edward igen. Den här gången träffade dolken huvudet, men besten fortsatte riva honom i ansiktet och över bröstet. Edward knöt näven runt den märkliga amuletten han hade runt halsen, lyfte upp den i luften och sänkte huvudet när ett blått ljus sken runt amuletten. Plötsligt sköt ljuset fram i en stark stråle mot kulvanen, som även den började lysa, innan den kastade sig på marken i kramper, och började skaka samtidigt som fjällen ruttnade och blodet svartnade. Trots det reste sig monstret igen och kröp fram mot Edward, som sparkade ner Kulvanen och höjde dolken över bestens bröst. Dimman virvlade undan åt alla håll när dolken for fram mot kroppen. kulvanen stelnade till, och slappnade sedan av. Död. Edward Knuffade mödosamt ner kroppen från vägen, ner i gen blöta mossan, och fortsatte sedan längs stigen. Vatten föll ner från en gren när en uggla förskräckt lyfte och flög iväg genom skogen. Dimman lättade när Edward vandrade upp längs stigen ut ur skogen, och regnet återtog i styrka när han kom upp på en klippa och blickade ut över havet. Det var som att vakna ur en dröm. Han såg ett par båtar förtöjda vid en brygga lite längre bort på ön. Från bryggan gick en smal stig upp längs skogen, och i andra änden av stigen, efter att den först korsat en bredare väg, låg en liten stuga, där ett gult, hemtrevligt ljus lyste i fönstren. Han stod kvar ett tag på klippan, men när vinden tilltog svepte han runt och fortsatte ner längs stigen. Han gick längs klipporna, medan vågorna slog mot stenen, och stänkte upp mot hans fötter. När han kom fram till korsningen vände han åt höger och gick upp längs den smala trappan upp till huset. Han halkade och ramlade nästan, men återfick balansen utan att trampa på smultronplantorna. Han gick fram till dörren och lyften den tunga portklappen i form av en grip. Den slog mot dörren met ett högt duns, som dock dränktes i regnets dån. Vatten rann ner längs Edwards axlar och rygg när han stog på trädäcket utanför huset och väntade. Efter ett tag öppnades dörren och där stod en kvinna med långt, brunt hår och klädd i en mörkröd och beige klänning, och med en ännu mörkare röd sjal runt halsen. Hon hade en lykta i ena handen, som lös svagt, men klart.
-Vill du stanna över natten så får du gå till grannen, vi släpper inte in främmande så här dags.
Hon stirrade på honom, och han kom på att han förmodligen såg ut som en hemlös i sin sönderrivna blöta kappa.
-Jag har rest i tolv dagar och elva nätter för att prata med er man, jag kräver att du ber Adrin att släppa in mig, sade han.
-Bara för att du vet min mans namn betyder det inte att jag kommer släppa in er i mitt hus! Jag gillar inte ert beteende, gamle man, och om du har ett eget hus kan du väl resa tillbaka dit och låta oss vara ifred? Hon var nära att stänga dörren, när en annan röst hördes från huset.
-Anne, släpp in Edward är du snäll. Jag vill höra vad han har att berätta. Hon stirrade på honom med avsky.
-Kom in då, men du har ingen rätt att befalla folk vem dom ska släppa in i sitt eget hus. Hon steg åt sidan. Men lämna din blöta kappa här ute, jag vill inte ha vatten på golvet. Han steg in och hängde kappan på en krok utanför, innan han stänge dörren. Skillnaden var enorm. Regnet tonade bort nästan helt, och det som fortfarande hördes plaskande mot taket dränktes av eldens knastrande. Han gick med tunga steg förbi Anne, som fortfarande stirrade ogillande på honom, men sedan gick iväg för att diska. När Edward kom in i stugans stora rum, såg han en man som satt mot en bänk framför elden och sydde ett fiskenät.
-Edward. Mannen lade undan nätet bredvid sig och vände på huvudet. Du har återvänt?
-Ser det ut som jag är kvar hos Blåa Handen? Han satte sig ner på en pall.
-Vad för dig hit, i sådana här tider? Du kanske är en av dom få magikerna som överlevde den Violetta Floden, men det gör dig inte odödlig. Det är farligt nu när alla monster börjar organisera sig runtom i världen.
-Det är anledningen till att jag kommer hit. Den Blåa Handen behöver dig.
-Vad det än gäller så vet du att jag har lagt av. Jag var ung, ogift och dum. Enda anledningen till att jag överlevde var att gudarna var med mig. Du får fråga någon annan. Dessutom litar jag inte på den Blåa Handen längre. På sistone har dom verkat korrupta och det verkar som dom verkar för det gamla styret.
-Var inte dum. Vi vill inte utrota dom andra raserna, även om vi förstås medverkar i att stärka människoimperiet.
-Jag vet inte om jag kan hålla med dig på den punkten. Adrins ögon blev mörka.
-Åter till saken. Imperiet behöver en hjälte, och du var den jag tyckte passade bäst. Edward höjde rösten.
-Be mig uprepa vad jag sade. Jag är gift nu och har en son. Tror du han skulle bli så glad om jag reste ifrån honom?
-Du har en son? Edward reste sig upp. En ung man av ditt blod! Din son har chansen att bli berömd!
-Vill du ta min son ifrån mig? Adrin reste sig upp även han.
-Världen behöver honom! Alla monster organiserar sig av en för dom flesta okänd anledning, och han kan stoppa dem!
Om han kan leda den Blåa Handens magiker till kärnan av organisationen kan de försegla och sammansluta all världens folk så att vi alla blir ett rike som lätt kan utplåna all ondska i världen. Förstår du inte att du inte har något val? Om du säger emot kommer den Blåa Handen att ta din son med våld. Du har inget val.
-Tror du jag tänker låta er ta min enda son? Han höjde rösten och gick närmare Edward.
-Du måste! Vill du förgöra hela mänskligheten, bara för att hålla kvar din nästan vuxne son i hemmet till domedagen?
Släpp taget, för mänsklighetens bästa, annars kommer vi att göra det åt dig! Edward hade nu börjat skrika.
Adrin satte sig ner och begravde ansiktet i händerna. En tår rullade ner längs armen.
-Det... Det är nog dags för min son att ge sig av. Du har rätt. Jag kan inte svika hela världen bara för kärleken till min enda son. Du kan stanna här över natten. Du och Redrin åker i morgon.
-Jag visste att du skulle göra det rätta. Var stolt, din son kommer att bli början på en ny era. Edward gick iväg mot ett av dom tomma sovrummen, medan Adrin satt kvar och stirrade in i elden.
oj! asbra! vem har skrivit?? :O ja har iförsej bara läst första kapitlet. men ja ska helt klart fortsätta läsa! <3